31 Jan

”Det svarta molnet” av Markus Sköld – novell i Maskinblod 2

Om ”Det svarta molnet” av Markus Sköld

Markus Sköld, född 1974, har tidigare gett ut skräckromanen Där ute i mörkret (2012, Pupill förlag), samt novellerna ”Tillräckligt” (Antologin Hetta, sommaren 2011, Pupill förlag) och spökhistorien ”När det viner” som publicerades i Ica-Kurirens novellsamling 2011.

”Det började med superhjältar, någon gång i sex- eller sjuårsåldern. Stålmannen, Spindelmannen, Hulken och X-Männen (jo, de hette så då) trängde sakta men säkert undan Bamse och Tintin. Parallellt fascinerade Buck Rogers på TV och Ulysses 31 på hyr-Video 2000 som fanns hos den lokala radiohandlarn.
Några år senare började jag läsa Stephen Kings tegelstenar och serieintresset började inkludera Hellblazer och Sandman. Buck Rogers ersattes av Star Trek och Star Wars.
Det har alltid varit fantastiken som lockat mig, och nu – när jag skriver – dras jag alltid till skräck och övernaturligt.

‘Det svarta molnet’ utspelar sig i en värld långt in i framtiden. Rymden har koloniserats under flera generationer. I de centrala systemen råder lag och ordning. I utkanterna däremot är lag och ordning påtagligt långt borta. Civilisationens bekvämligheter är hårdvaluta och även om hypermodern teknik existerar så fungerar den ofta dåligt på de outvecklade planeterna. Människan är desillusionerad efter generationer i rymden utan att träffa på andra intelligenta livsformer. Trots det, eller kanske just på grund av det, frodas spekulationerna kring ett mystiskt fenomen som påträffas då och då i den expanderande världen: svarta moln. Ingen vet varifrån de kommer. Det enda man vet är att man bör undvika dem.”

Smakprov

Kiri borstade av sig dammet och klev upp på trädäcket framför baren. Två hästar stod utanför och drack vatten ur ett tråg. Ett stilla sorl hördes inifrån, men ingen musik. En elektronisk skylt med barens namn, ”Fannegans”, syntes i ett av fönstren, men e:et var trasigt, så skylten visade bara ”Fann gans”. Kiri önskade att han hade haft ett vapen, tog ett djupt andetag och klev in genom dörren.
Det tog några sekunder innan ögonen hade anpassat sig till dunklet. Två bartenders stod bakom baren, en robot och en tjock man. Roboten vände sitt metalliska ansikte mot Kiri medan mannen fortsatte sin konversation med någon som satt vid änden av baren. Några nybyggare spelade Lok Tak på ett spelbord som såg ut att vara äldre än Kiri. Hologrammen var bleka och några av dem var förvrängda och blinkade, men det verkade inte bekymra spelarna. Kiri gick fram till baren och vände sig mot roboten.
”Whisky.”
Ögonen blinkade till på den mekaniska bartendern. Den tog fram en flaska och hällde upp klar vätska i ett glas som den ställde framför Kiri. Sedan sträckte den fram handen, vände upp handflatan och väntade på att Kiri skulle sätta i sitt kreditchip. Kiri tog fram det ur fickan och godkände beloppet. Han hade inte mycket krediter men det skulle i alla fall räcka till några omgångar whisky. All lokalproducerad sprit kallades för whisky på gränsplaneterna. En gång hade Kiri smakat riktig whisky. Förutom benämningen fanns inga likheter med alkoholen han just blivit serverad.
Kiri tog upp navigationskonsolen ur fickan och aktiverade den med ett tryck. Symbolen för hans skepp, Wynter, blinkade uppe i hörnet men inga koordinater syntes. Vad hade hänt? Varför mindes han inte? Hur länge hade han varit medvetslös egentligen? Han kände på bulan i bakhuvudet och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ha tagit för Wynter att ta sig så långt bort att navkonsolen inte gav utslag. Kiri skakade på huvudet. Han skulle ha behövt vara medvetslös i åtminstone en vecka och det kunde han inte ha varit. Kanske borde han vara glad att han fortfarande andades, men faktum var att han var strandad. Att någon skulle ta honom med sig därifrån av ren godhet var inte troligt. Det var inte ens troligt att det skulle dyka upp något skepp alls det kommande halvåret och i så fall var risken överhängande att han skulle få svälta. Han hade inga färdigheter som skulle kunna ge honom jobb på en sån här planet. Han vinkade till sig roboten och bad om ännu en whisky.
När roboten fyllt glaset öppnades dörren och tre personer klev in i baren – två män och en kvinna. Mannen i mitten hade spegelglasögon och skinnjacka. Kvinnan hade en stor revolver som hängde från höften och den andre mannen hade ett gevär över axeln. Kiri sträckte på sig. Det här var inte några vanliga nybyggare. Det luktade skepp om dem lång väg. De nickade mot bartendern och gick sedan och satte sig i ett bås. Kvinnan och mannen med geväret diskuterade livligt men det gick inte att höra vad de sa. Kiri stoppade ner navkonsolen i rockfickan och hällde i sig whiskyn medan han betraktade dem. De såg ut som pirater. Även om många resenärer var beväpnade när de besökte gränsplaneterna så var det bara pirater som visade sina vapen så öppet. Lagmännen såg mellan fingrarna – så här långt bort från centralsystemen fanns i praktiken ingen lag. Den som inte var rädd för bråk kunde utan problem skjuta ner någon bara för att bota tristess, och pirater var inte rädda för bråk. Samtidigt var chansen att hitta någon annan som hade ett skepp obefintlig. Han stirrade på det tomma glaset han hade i handen. Vad hade han för val? Antingen blev han skjuten nu eller så fick han svälta ihjäl. Kiri ställde ifrån sig glaset och rättade till kragen på sin rock.
”Om du inte hade varit så tjurskallig så hade vi redan varit härifrån vid det här laget.”
Kvinnan tittade upp när Kiri närmade sig. Mannen lade upp geväret på bordet.
”Vad fan vill du?”
Kiri stannade några meter från bordet och harklade sig. Det fanns ingen anledning att inte gå rakt på sak.
”Ni ser ut som om ni har ett skepp”, sa han.
Kvinnan och mannen med geväret bytte blickar med varandra. Spegelglasögonen stirrade bara rakt ut i luften framför sig, som om han sov eller inte brydde sig tillräckligt mycket för att ödsla en blick på Kiri.
”Och?” sa kvinnan och lutade sig bakåt och lade armarna i kors över bröstet.
Kiri ansträngde sig för att låta så underdånig och artig han kunde.
”Jag undrar om det finns någon möjlighet att byta till sig en resa härifrån?”
Kvinnan såg på honom några sekunder. Sedan brast hon ut i skratt. Kiri backade två steg och gick sedan tillbaka till baren. Kiri nickade mot roboten som fattade vinken och hällde upp ännu en whisky. Han tog fram konsolen och aktiverade den. Fortfarande ingen signal från Wynter. Kiri hällde i sig whiskyn och kände hur det stramade i käkarna. Han lade konsolen på bardisken, lutade sig framåt med ansiktet i händerna och suckade djupt. Så det var svält som gällde alltså.
Då kände han att någon stod intill honom. Kiri vände sig om. Spegelglasögonen tittade inte på honom utan på konsolen på baren.
”Är du navigatör?”
Kiri nickade. Spegelglasögonen vände sig mot honom.
”Vilken nivå?”
”Tre.”
”Har du navigerat genom ett svart moln nån gång?”
Kiri såg på honom ett par sekunder. De andra stod ett par meter bakom spegelglasögonen. Kiri harklade sig.
”Ja.”

29 Jan

”Tidvatten” av Alexandra Nero – novell i Maskinblod 2

Om ”Tidvatten” av Alexandra Nero

Alexandra Nero skriver fantasy och science fiction. Hösten 2013 utkom hon med debutromanen Under främmande måneRegn förlag. ”Tidvatten” är hennes första utgivna novell.

”Novellen ‘Tidvatten’ hämtar inspiration från bland annat Stanislaw Lems roman Solaris och Karen Heulers novell ‘Thick Water’, litteratur som skildrar människans första kontakt med utomjordiskt liv, där det främmande livet tar formen av ett hjärnhav, en kännande planet, mikrobiellt liv med förmågan att förändra andra livsformers uppbyggnad. Hur kommunicerar man med den främmande livsformen? Vad är egentligen en tänkande, kännande varelse?”

Smakprov

Den tredje dagen sedan man först noterat en tunn geléartad hinna på havsytan mätte täcket en meter och trettio centimeter i tjocklek närmast kusterna, blev tunnare längre ut till havs för att sedan försvinna ned i djupet.
Den femte dagen skiftade täcket färg. Förändringen skedde simultant, världen över, och massan grumlades från klar och transparent till en matt, gulvit nyans med inslag av persikorosa virvlar.
Dagen därpå försvann samtliga forskningsskepp som befann sig till havs. Flera som bodde kustnära rapporterades försvunna.
På den sjunde dagen kravlade Maria Persson i land på en strandremsa längs östkusten, i närheten av Västervik. Hon var saknad sedan föregående morgon av sin särbo Pär.
Pär satt på köksbänken i Marias stuga, drack blaskigt kaffe och blängde på den drivande massan när hon kom upp ur havet. Bortsett från ett tunt lager gelé var hon naken. Hon rörde sig som om hon nyligen lärt sig gå, stötigt och ryckigt. Armarna hängde stela längs sidorna och huvudet vickade på nacken.
Pär reste sig. Han förstod direkt. Det där var inte Maria.