28 Feb

”Grå” av Sofie Trinh Johansson – novell i Maskinblod 2

Om ”Grå” av Sofie Trinh Johansson

Sofie Trinh Johansson är en författare från Varberg som debuterade sommaren 2011 med den historiska romanen Vatten och salt och därefter den första delen i en modern vampyrtrilogi: Halvblod. Andra delen, Vingar av glas, kom ut i november 2012. Sofies senaste roman är den tredje och avslutande delen i Halvblodstrilogin, Leva älska brinna dö. Hon medverkar också i Swedish Zombies / 3 Kilimanjaros skräckantologi Bländverk. ”Grå” är Sofies första science fiction-historia.

”Nutid. Välkommen till ett grått, hårt Sverige som endast ger människan det hen har förtjänat.
Då. Ett Sverige i förändring.
En är villig att ändra på det. En annan gör vad han kan och tror är rätt. Bara en av dem kommer att överleva och se det nya landet växa fram.”

Smakprov

Det lilla, blommiga kuvertet var det enda Filip Erenmalm var rädd för. Det var det enda han inte förstod, och det enda som återkom i hans liv vid exakt samma tidpunkt. Han kunde redan orden utantill, men det hindrade honom inte från att öppna det. Han plockade upp den vassa brevkniven från stället på skrivbordet i mahogny. Assistenten hade gett honom den samma dag som kontoret blev hans och sagt att den inte bara var bra till att öppna de hundratals breven som kom varje dag, utan också till att hugga ner personer de inte tyckte om. De grönklädda, hade assistenten skrattat. Den gången för fem år sedan hade Filip skrattat han med. Nu skrattade han inte så ofta längre.
En svag doft av parfym eller nytvättade kläder kom mot honom när kuvertets sista försegling skars sönder. Han hade känt samma doft i fem år nu. Han mindes första gången brevet kom. Då hade han stirrat på den snirkliga handstilen, försökt matcha den med de hotfulla orden och inte förstått någonting. Fortfarande förstod han ingenting, men han hade lärt sig att hoten var tomma. Förmodligen ett verk av någon galning med alldeles för mycket fantasi.
”Hon är död för att du lever. Du dödade min syster.” Det var samma ord, samma meningar som de tidigare åren. Längst ner på pappret stod ett namn skrivet: Alicia Glennevik.
Den första gången brevet kom hade polisen skickat vidare ärendet till sina experter. Experterna hade konstaterat att brevet var skrivet och förseglat av en kvinna, men kvinnans uppgifter fanns tydligen inte i Banken. När han frågat hur det kunde komma sig att en kvinna i Sverige fanns oregistrerad i Banken hade ingen av dem kunnat ge honom ett direkt svar. Han var säker på att de var för rädda för att kritisera hans styre, men de hade ingen aning om hur mycket han kritiserade sig själv. Den okända kvinnans brev blev på många sätt ett bevis på det. Det här året hade han i sitt självförakt nästan längtat efter det. Spåren han gått i hade blivit för många, han visste snart inte var han hade sig själv.
Medan han samlade sina saker för att ge sig av hemåt återkom han till att hela tiden lukta på sina fingrar. Doften från brevet tycktes honom på något sätt bekant, men varför visste han inte. Han luktade och funderade på vem hon kunde vara, kvinnan som fanns därute obevakad. Det skrämde honom inte, men hennes ord gjorde det. ”Du dödade min syster.” Filip hade ingen aning om vad människan menade. Han hade spenderat mycket tid med att fundera på det, och han avskydde att han lät en främmande människa styra över honom så.
Två vakter väntade utanför hans kontor. Ytterligare två stod nere vid entrén för att följa honom till den framkörda bilen. I ett led av säkerhetsvakter, alltid många till antalet för att skydda honom, byttes de sedan av tills han stod säker framför sin dörr. Några vakter i lägenheten ville han inte ha. Deras kroppar av metall kändes för hotande att ha i hemmet, och för att vara helt ärlig var han ibland rädd att någon av dem skulle få en kortslutning och bli galen.
”Godmorgonsol”, kommenderade han. ”Stå vakt.”
Lägenheten välkomnade honom som alltid med sin tystnad och stela, polerade yttre. Han hade aldrig tyckt särskilt mycket om den, men den tillhörde honom nu, det första objekt han tillskansat sig efter segern. Han hade lagt en ära i att äga den men ändå aldrig riktigt gjort den till sin. Andra hade valt hans möbler och färger, glasen han drack ur, sängkläderna han sov i. Han tänkte på det ibland då han drack ur de kantiga, tjocka glasen men trängde sedan undan tanken med andra, mer invanda tankar.
Från sitt fönster på tolfte våningen hade han utsikt över hela staden. Det var avundsvärt på gränsen till idiotiskt, att leva högre än andra bara för att han kunde. Varje gång han stod och blickade ner på de som ilade fram under honom genomsyrades han av en blandning av makt och rikedom. Det var närande på något vis.
Säkerhetsvakterna är onödiga i det här området, tänkte han och svepte med blicken över den parkerade bilen på andra sidan gatan, där två grå ständigt höll uppsikt över ingången till hans hem. Ingen skulle få för sig att attackera landets regent i ett område som det här. Oavsett tidpunkt på dygnet var gatorna alltid upplysta, alltid bevakade. Små dolda kameror höll folket här i schack. Det var en av de första reformerna han var extra stolt över. Brottsligheten i den här delen av staden var i stort sett utrotad.
Filip lyfte blicken mot de mörka byggnaderna i väster. Månen lyste för dem den här natten, det kunde de vara glada för. Nattetid såväl som dagtid var de gamla gatlyktorna släckta för människorna som levde i zonerna. Det sågs som det sparande från vilket resten av staden fick pengar till att växa. Liknande reformer hade genomförts på nästan alla orter i landet. En uppdelning av människor, yrken och skolor hade fått folket att protestera redan när restriktionerna infördes och de började flytta på människor. Sådana som de skulle aldrig förstå att det alltid skulle behövas fattigdom och arbetslöshet för att få rikedom och arbeten. Varför skulle de som inte lyckades få smaka av det goda i livet när de inte gjorde rätt för sig kunde han inte förstå. Ändå hade de offentliga grönklädda gått från milda förhandlingar till rent hotfulla aktioner. En del av dem hade tagits om hand, andra hade helt försvunnit ur systemet. Och nu fem år senare stod de här i ett land med en stark ekonomisk kraft och där varken fattigdom, bostadsbrist eller kriminalitet existerade i den större delen av landet. Att samla människor i zonerna var ett utmärkt sätt för de som ville ta sig ur sin livssituation. Han hade sett det gång på gång. Unga och sjuka som förut varit för lata för att arbeta och som kämpat sig ur någon av zonerna för ett bättre liv på andra sidan. Om motivationen som krävdes var trångboddhet och ensidig kost så var det värt det. Filip hade så sent som förra veckan mött en ung man som levt i Zon 3 tillsammans med sin familj och två andra personer i en och samma lägenhet. Den mannen levde nu med sin familj på andra sidan och hade en egen lägenhet och till och med en hund. När Filip frågat honom vad han var mest tacksam för, hade mannen bara sagt han var glad så länge det varade och att hans fru skulle få förbli frisk så att de slapp återvända till zonen igen. Det hade funnits mycket rädsla i det uttalandet, och på många sätt tyckte Filip att det var bra. Rädsla kunde göra mycket med en människa.
Filip Erenmalm kollade sin telefonsvarare medan han rotade runt i skåpen efter ett av sina kantiga glas. Moderns irriterade röst undrade varför han inte besvarat hennes samtal. Hon påminde honom om middagen dagen därpå. Han raderade de efterföljande tre meddelandena utan att ha lyssnat av dem medan han gick mot sovrummet. Brevet la han bredvid sig på nattduksbordet. Det skulle bli det första han såg när han vaknade på sin födelsedag.
Som vanligt ville sömnen aldrig riktigt hålla honom fast. Brevet med hans namn i hårda versaler stod upprätt mot lampan på sängbordet. Han läste det igen. För varje år, för varje brev och för varje födelsedag hade han blivit mer beslutsam. Med fumlande händer lyfte han luren.
”Jag har fått ett nytt brev. Ja, det är identiskt med de föregående. Du måste hjälpa mig nu. Jag måste få veta vem hon är.”

26 Feb

”Maskinmänniskan” av Claes-Magnus Bernson – novell i Maskinblod 2

Om ”Maskinmänniskan” av Claes-Magnus Bernson

Claes-Magnus Bernson debuterade i januari med kortromanen Underjordarna (Affront). Bernson bor i Malmö och har skrivit för kulturtidskrifter som Glänta, tidningen Kulturen och SITE Magazine.

”Min novell ‘Maskinmänniskan’ vill undersöka den intelligenta robotens tanke och språk. I populärkulturen ligger robotens tanke och språk ofta nära maskinens: ledorden är tydlighet, enkelhet, exakthet. Det finns – tror jag – alltså en underliggande tanke som förbinder den superrationella tanken med den sorts protokollspråk som kodar maskiner. Varje avvikelse och oregelbundenhet innebär enkelt uttryckt i denna bild ofullkomlighet och felbarhet men den är också i slutändan kopplad till den irrande begåvning som kännetecknar oss människor.
Jag har velat gestalta en robot som tänker och uttrycker sig mänskligt: associativt, känslobetonat och reflekterande. I min novell hyser berättarjaget (en maskinmänniska) förakt för sin mänskliga ägare och mänskligheten överlag. Maskinmänniskans intelligens bör inte förstås i stil med det instrumentella tänkande som kännetecknar en sofistikerad dator. Den klarar av mer än avancerade uträkningar. Roboten i den här novellen kan placera sig själv i och navigera i ett kulturellt sammanhang med hjälp av förnimmelser, värden, känslor och förstånd.
På många sätt är berättelsen tänkt som en förtätad variant av Pär Lagerkvists kortroman Dvärgen, där berättarjaget med föraktet som vapen genomlyser människans natur och hennes föreställningar om sig själv. Precis som dvärgen i Lagerkvists text är det tal om en figur som befinner sig i mänsklighetens skugga men likväl är besläktad med den på ett eller annat vis. Man kan också mer filosofiskt förstå grunddragen i novellen som en kamp om erkännande där (robot)tjänarens självbild ovillkorligt är determinerad av sitt underläge i förhållande till (människo)herren.

Smakprov

Mina tankar blev avbrutna. Fjärrkryssaren skakade kraftigt medan den långsamt sänkte sig mot en plattform. Jag reste mig när skeppet landat och hjälpte min husbonde upp från en soffa. ”Tack, Sam”, sa han, ”men jag är inte så pass åldrad.” Svaret retade mig och jag kopplade bort mitt primärmedvetande från de trista rutinerna, pappren, testen, formaliteterna. Går man några generationer tillbaka är människan naturligtvis robotens skapare, tänkte jag. Men vad spelar det för roll? Roboten har utvecklats. Det som människans (högst tafatta) tänkande förmådde prestera har roboten sedan länge överskridit. Vi är något annat. Att människan inledde utvecklingen saknar betydelse, ingen sansad intelligens skulle numera jämföra oss med henne. Det finns likheter, visst. Men det väsentliga kvarstår: vi är inte längre samma sak som det som de skapade, utan numera något annat och faktiskt bättre. Vi lämnade flygbyggnaden. Utanför lövskog, vårknoppar och spirande blad. Fågelkvitter.
Vårt ärende på månen hade inte blivit förklarat för mig. Detta faktum säger en hel del. Att husbonden använder sig av mig, det är förståeligt utifrån den status robotar har. Jag härdar ut. Men jag kan inte undgå att uppleva det som en sorts kränkning. Jag blir frånkopplad medan min hjässa öppnas upp och en sladd (en simpel sladd) kopplas mellan mig och en extern dator som husbonden kontrollerar. Min husbonde kan sedan sitta vid datorn i timmar. Efteråt minns jag ingenting, inget alls.