16 sep

”Det svåra spelet” av Andrew Coulthard – novell i Maskinblod 3

”Det svåra spelet”

”Novellen ’Det svåra spelet’ utspelar sig i Stockholm inom en snar framtid. Världen har förändrats men trots att tekniken fortsätter sin frammarsch och mycket utvecklas, får alla inte dra nytta av den nya tiden. Många är istället tvungna att göra så gott de kan med enkla medel och livet blir ofta en balansgång i gråzonen mellan lag och brott.”

Andrew Coulthard

Andrew Coulthard är född i norra England, uppvuxen i Skottland och har varit bosatt i Stockholm sedan 1990. På engelska skriver han science fiction, fantasy, skräck, slipstream och weird fiction och har publicerats av Eibonvale, The Alchemy Press, Trevor Denyers Hellfire Crossroads, Oneiros Books, Morbidbooks och i The Ironic Fantastic 3. ”Det svåra spelet” är hans första novell på svenska.

Smakprov

En liten samling vakter väntar utanför. En av dem, en tjej med mörka ögon och ansiktstatueringar av den icke smarta varianten, kliver fram till mig. ”Vi ska följa dig till Älvsjö. Är du redo?” De omringar mig som hedersvakter och pratar lågt med varandra medan vi tar oss över Årstabron.
Bron har klarat sig rätt bra. Jag brukade jogga över den som ung längs stigen genom träden på andra sidan. Skulle aldrig våga göra detta nu om jag ens förmådde.
Det gick många tåg här över bron förut, speciellt pendeltåg. Men sedan utvandringen till de självgående stadsdelarna behövs inte sådana längre. Moderna tåg är annorlunda, helt utan dieseldrift till exempel. Istället finns det nyare hybridlösningar som kombinerar gasturbiner och organiska så kallade hyperbatterier. De laddar sig själva och förser tågen med bra, relativt föroreningsfri drivkraft. I Sverige är det praktiskt taget bara godståg som trafikerar järnvägarna idag.
Utomlands finns de internationella maglev- och vakuumdrivna tunneltågsystemen. Trans-Atlantia, Trans-America, Trans-Asia och Trans-Africa är de allra största. I Sverige har vi alltid gillat våra vägar och då är det självstyrande elbilar med hyperbatterier eller de nyare återvunna toriumcellerna som gäller. Jag har min cykel.
På andra sidan bron blir vakterna tysta. Nu är vi bortom Tantos gränser och Brödernas och Ussis skydd. Vi fortsätter på Årstaskogsväg. Snabbaste vägen vore att vika upp mot E4:an men det är just det vi inte kan idag. Istället ska de ta mig längs järnvägen mot Älvsjö och därifrån ska jag klara mig själv.
Plötsligt stannar den tatuerade tjejen. Hon signalerar till de övriga att hålla sig utom sikte. Jag kliver av min cykel och lägger den vid sidan av vägen och kryper fram till henne.
”Vad är det?” viskar jag.
”Käften!” säger hon och pekar mot klipporna på andra sidan av den breda järnvägen.
Först märker jag ingenting. Sedan verkar det som om något inte står rätt till på ett ställe högst upp på klipporna. Jag gnuggar mina ögon. Ett område på uppskattningsvis två kvadratmeter på klippkronan är suddigt som soldis, vädret till trots. Suddigheten rör sig sakta i samma riktning som vi. Ovanför soldiset svävar en liten fågel på ett sätt som inte ser helt naturligt ut.
”Vad fan är det?” viskar jag lågt.
Vaktledaren skakar på huvudet sedan lutar hon sig nära. ”Måste vara en polis eller kanske till och med en militär. Fågeln är klart en drönare, men soldiset, det är riktigt fina grejer. Min gissning är att det rör sig om något slags osynlighetsyta, kanske på en stridsdräkt.”
Soldiset har slutat röra sig.
”Han ser och hör oss. Fan, det är klart att han gör det. Kliv upp alla! På fötterna och inget dumt nu.”
Alla står och väntar tyst på att soldiset ska göra något, men efter någon minut försvinner både det och fågeln spårlöst.
”Aha. Okej, vi fortsätter”, säger vaktledaren. Men vi har inte hunnit mer än tjugo meter när en grå två meter lång metalltub svävar fram från skogen där den har väntat. Den flyger på korta, breda vingar försedda med rotorer och är en av stadens säkerhetsdrönare. Strömlinjeformade lådor av metall som hyser vapensystem hänger på vingarnas undersida. Drönaren vänder sig mot oss, svävar fem meter över marken och stannar till på cirka tre meters avstånd.
”Stå stilla för ident”, säger drönaren. Rösten är en inspelning. Ögat längst fram blinkar till och ändrar färg några gånger.
”Vaktbefäl Dilek Andersson, registrerad och licenserad, tillstånd giltigt till och med…” och drönaren fortsätter att rabbla av allas namn och registreringsbevis. Alla utom mitt.
”En i sällskapet är utan sändare eller läsbar bricka. Vänligen förse oss med en ident för denna individ, Dilek Andersson.”
”Vi ska eskortera honom till Älvsjö. Det har varit lite trubbel i natt.”
”Är han fånge?”
”Nej, han är bara en medborgare som…”
”Kom närmare, medborgare.”

15 sep

”Stålfjäder” av Anna Gable – novell i Maskinblod 3

”Stålfjäder”

”En änglaforskare, en sångerska med divalater, en industrimagnat som gör allt för pengar, hans hemlighetsfulla hustru och maskinchef Wolfgang Vogel utgör gästerna vid Kaptenen Kartousis bord när I/G Rheanic lättar ankar för ännu en rutinfärd genom det kända universum. De diskuterar den ovanliga lasten. När divans scenklänning försvinner dröjer det inte länge innan även de religiösa pilgrimerna i tredje klass känner till vad som döljs i skeppets lastrum. Maskinchef Vogel kommer något på spåren, men för att kunna avslöja vad det är måste han också berätta något om sig själv som han inte gärna vill prata om.”

Anna Gable

Anna Gable är examinerad språkkonsult i svenska och har arbetat som lektör, redaktör och skrivlärare sedan 1996. Under 2012 kom hennes första bok, Ghosts, Drugs & Rock n’Roll, en drygt 600 sidor lång roman om rock, död och spöken ur det förflutna. Anna har tidigare fått noveller publicerade i tidskrifter och under hösten 2014 kom hennes egen novellsamling Mattan och andra noveller ut. Nu är det dags för antologierna Hirgons källa och Maskinblod 3 där hon medverkar med två olika noveller. Det mesta som Anna skriver innehåller något fantastiskt eller övernaturligt, eller är placerat i framtiden.

Smakprov

Artisten hade just fått av sig peruken, som inte brann längre, och var i färd med att kasta den i väggen när besättningsmännen kom in.
”Aldrig … jag har aldrig varit med om…!” hon stampade med foten. ”Kapten, bra, där är ni! En hel låda av mina scenkläder är försvunnen. En hel låda! Jag har aldrig någonsin tidigare behövt göra slutnumret utan den vita kostymen, och nu är den borta. C’est un catastrophe!”
Hon skrek det sista ordet och kastade fler föremål omkring sig som den diva hon var.
Kartousis såg på livvakten med en frågande min.
”Det är som Madame säger”, bullrade hans basröst, ”vi hade ställt allt i ordning här inne före språnget. Så gick alla för att sova och när vi kom tillbaka var en av garderoberna borta, den som Madame brukar ha på slutet av extranumret.”
Vogel insåg att det inte var läge att tala om att den röda munderingen och elden hade varit mycket effektfull. Leonore själv hade övergått till högljudd gråt.
”Jag hade fått den av Rajraj & Doll!” tjöt hon innan hon började slita ur nålarna ur sitt eget hår för att släppa ner det.
”Kan ni beskriva lådan?” lirkade Kartousis.
”Jag bryr mig väl inte om någon förbannad låda, men min kostym! Den var helt vit, ja faktiskt, som en ängel. Jag ser nog mycket mer ut som en ängel än den där saken som ni ha…”
”Schhhh Madame!” befallde Kartousis skarpt, men det hade ändå blivit knäpptyst i logen.