12 Feb

”24-25” av Vladimir Semitjov – novell i Maskinblod 2

Om ”24-25” av Vladimir Semitjov

Maskinblod-antologierna innehåller alltid någon äldre science fiction-historia. I Maskinblod 2 är det ”24-25” av Vladimir Semitjov, som gick att läsa i tidningen Allt för alla 1926 och aldrig publicerats i bokform. ”24-25” är en klassisk dystopi, men med ett par oväntade vändningar. Novellen påminner om Brave New World, 1984 och Kallocain – vilka den föregick med flera år, men också Jevgenij Zamjatins Vi – som kom innan ”24-25” men som det är okänt om Semitjov läste.

Vladimir Semitjov flyttade från Ryssland till Sverige 1923 och publicerade här ett stort antal noveller fram till sin död 1939 – trots att han fann övergången till svenska språket svår. Han skrev sf-romanerna 43.000.000 mil i världsrymden (1936) och Mot slocknande solar (1937), och 1982 gav hans söner ut Viktor Somovs dagbok: Ryssland – från drömmar till mardröm, Vladimirs återfunna dagbok som skildrar författarens tid i 1910-talets Ryssland. Vladimirs son Eugen är för övrigt skapare av den tecknade sf-seriehjälten Allan Kämpe.

Smakprov

Henry Chempton lyfte förvånad huvudet. På elfenbensskärmen framför honom uppträdde siffrorna:
”24-25”
Därpå syntes ett radiomeddelande från ”Informatorn”:
”Den 1:a dagen klockan 15 parisertid hålles allmänt radiomöte på den del av jordklotet som har dag. På den del som har natt är mötet utsatt att hållas klockan 3. Premier för största arbetsduglighet under förra året. Aspiranter: staterna nr 3, 198, 345, 421 och 607 inom arbetarekategorierna nr 106, 138 och 209. Omval av Centrala Rådsförsamlingen. Räkenskapsredovisning. Diagram över arbetet. Statistik över födda och döda, över sjukdomsfall och olyckshändelser. Diagram över vetenskap, konst och uppfinningar. Till slut avsjunges Arbetets Lovsång.”
Meddelandet försvann från skärmen och i stället syntes ånyo siffrorna 24-25 som tycktes Chempton så gåtfulla och oförklarliga.
Klockan var 6 minuter och 27 sekunder över åtta när Henry tog sin hatt och for ned med hissen. De stora elektriska lyktorna belyste ännu gatorna där det inte fanns mycket folk emedan det var hälgdag. Detta var ju den enda dag på året då man var fri från alla förpliktelser, stod helt och hållet utan uppsikt och kunde göra vad man ville.
Några bröder visste Henry ej av, alla människor voro ju bröder, och om systrar eller andra anhöriga hade han aldrig hört talas. Alla sådana benämningar hade för tvåhundrafemtio år sedan upphört att finnas till. Men vänner hade han en fem, sex stycken med vilka han brukade arbeta i laboratoriet och till dessa sina vänner ställde han nu sina steg.