19 Feb

”Aquatica” av Andreas Ingo – novell i Maskinblod 2

Om ”Aquatica” av Andreas Ingo

”Jag heter Andreas Ingo och är en kringresande science-fiction författare, som fastnade för genren under de senare tonåren. Jag vill bli tagen bort till en alternativ verklighet där allt är möjligt, men ändå finna en vetenskaplig förankring som gör texterna trovärdiga. Jag gillar karaktärer som är ‘larger than life’, men som jag ändå kan förstå på ett djupare plan. Jag bygger världar, inspirerad av science fiction-filmer som Alien och Blade Runner. Tycker att science fiction gärna får vara mer än underhållning: Att väcka tankar och känslor som utmanar våra koncept av verkligheten.
Jag är även inspirerad av min egen drömvärld, en värld jag närt på mina resor, i skrivarprocessen och under lugna stunder när jag bara mediterar.

I ‘Aquatica’ försökte jag tänja på gränserna för det möjliga: Att bygga upp ett paradisliknande skrytbygge, med en tilltänkt skötare. Huvudkaraktären Mandal Ascension återspeglar den besatta människan, den som gör allt för att förverkliga sin dröm om det äkta paradiset, men sedan träffar sin rival. Jag ville skapa en episk skildring av något storslaget, där människan ställs inför omöjliga odds och därigenom måste bli något mer än människa.
Rent visuellt, även språkmässigt, går tankarna tillbaka till Arthur Machens bok Drömmarnas berg. Machen öppnade upp mig för naturmystiken, och ordens alkemi, där inget lämnas åt slumpen och varje ord talar. Världen i ‘Aquatica’ är något futuristiskt och nyskapande, men samtidigt en tillbakablick till gamla tidsåldrar. ‘Aquatica’ är min första novell i den här stilen.”

Smakprov

Följande dag tonades in i den variabla stjärnans ljus. I ett tidigt morgonpass vandrade Mandals medhjälpare över miniplanetens yta och inspekterade växterna på sydpolen. Att gå över ekvatorn, fortsätta de trehundra meterna över sfärens rundning och hamna i en ny vinkel, var en upplevelse bortom tid och rum. Det blå ljuset från havet, som reflekterade variabelns sken, liksom tonade in hela verkligheten på en ny frekvens.

Mandal befann sig på sydpolen och fortsatte framåt, det blå ljuset tonades av och ersattes av en stilla tomhet, inte kompakt mörker, snarare skymning. Han märkte att belysningen hade tänts. Det var röda och blåa ljus som kastade skurar av fotoner mot en djungel av växter, inhägnade. Ett promenadstråk av stenplattor var iordningställda av byggnadsmästarna, efter detta hade Mandal gjort små justeringar.
Plötsligt stannade han upp.
På en speciell plats, i utkanten av den dekorativa djungeln, hade ett avsnitt av kullerstenar välts åt sidan. I ren fasa iakttog Mandal sin största skräck: Någon hade slitit upp träden och buskarna ur jorden, krattat och inte lämnat något kvar på platsen. Avsnittet var inte fult i någon bemärkelse: Hela jordplätten var en vinkelrät yta, inte ett grässtrå fanns kvar. Jorden var krattad närmast maskinellt, med precision av en inkräktare som själv måste haft samma yrke.
Mandal funderade om detta inte var ett beställningsjobb. Någon måste anlänt under natten och gjort ett planerat ingrepp. Kanske kolonialreformatorerna hade kommit med ett nytt önskemål och anlitat någon som utförde jobbet? Men detta verkade ytterst osannolikt. De hade anställt Mandal för att ta hand om alla uppgifter. Trädgården var Mandals specialitet, hans kall och mästerstycke. Han hade skrivit på ett kontrakt som gav honom befogenhet över allt på Aquatica. Detta i syfte att ge kolonialreformatorerna en pålitlig hand, någon som gjorde mer än vad som krävdes. Skötseln av trädgården var mer än ett arbete, en uppgift som handlade om överskridande, och som återspeglade skönheten i Mandals väsen.
Mandal kontaktade arbetsgivarna och möttes av ilska och skepsis. Ingen hade anlitat någon för ett plötsligt specialarbete. Dessutom skulle de inte komma på besök förrän om flera månader. Det var nu upp till Mandal att hitta och isolera inkräktaren. Använda vapnen som fanns i arbetsmaskinen och döda de ansvariga, om så krävdes.
Mandal fortsatte till arbetsmaskinen och hämtade ut vapnen ur vapenskåpet. En av dessa var en plasmabaserad ”explosator”, med målsökande mekanism. Vapnet avfyrade en grön plasma, som letade efter organiska och mekaniska avvikelser och exploderade vid kontakt. Det andra vapnet var ett strålbaserat automatvapen, som avfyrade gröna strålar, mycket effektivt i närstrider.
Mandal beslutade sig för att genomsöka alla ytor på miniplaneten. Inkräktaren kunde vara försvunnen. Det kunde också finnas fler av dem, väntande på honom, så han skulle söka med stor försiktighet.