07 Sep

”Arca Ferrum” av Markus Sköld – novell i Maskinblod 3

”Arca Ferrum”

”Skyskraporna breder ut sig så långt man kan se. Nere vid marken har man fäst kraftiga stöttor på flera av husen för att de ska klara av den massiva vikt som åratal av påbyggnader orsakat. Människorna vill högre och högre. Broar förbinder husen på otaliga ställen; från början ett bekvämt sätt att passera mellan byggnader, men sedan de smittade tagit över marken: en nödvändighet.
De första fem åren eller så görs åtskilliga försök att rensa upp. Trupper skickas ut för att decimera antalet smittade, men expeditionerna resulterar bara i fler och fler smittade.
De är som kackerlackor. Det är så man ser dem. Livsfarliga kackerlackor, men kackerlackor likväl. Och det enda människorna kan göra är att ta sig högre och högre, och hoppas att befästningarna ska hålla.
De flesta tittar inte ner mot marken längre. Det känns bättre att låtsas att de inte existerar, att man har valt att lämna marken för alltid för ett liv i skyskraporna istället för sanningen – att ingen som vill fortsätta leva kan sätta sin fot där nere längre.
Samtidigt har vetenskapen i åratal varnat för att de naturliga resurserna är på väg att ta slut. Nu har de fått rätt. Det finns inget mer att utvinna ur planeten. Den är ett dött skal, uttorkad som en fluga som fastnat mellan fönsterrutor – fullt befolkad av två olika sorters parasiter: människor, och de smittade.
Där någonstans besluter man sig för att lämna planeten.
De styrande inser dock snabbt att det inte finns material och resurser att bygga rymdarkar för att evakuera hela mänskligheten – något de håller tyst om.
Man bygger bara en ark. Och man kallar den ‘Arca Ferrum’ – kista av järn.”

Markus Sköld

Markus Sköld har tidigare skrivit skräckromanen Där ute i mörkret. Han skriver också noveller och medverkar bland annat i antologierna Maskinblod 2 och Mörkerseende.

Smakprov

Rubek stirrade på dubbeldörrarna och kände hur en droppe svett rann bakom örat och ner i skjortkragen. Om dörrarna slogs upp nu skulle allt vara förlorat. De fick inte komma än.
Festens skratt och sorl kändes långt borta och han ryckte till när en kvinna i genomskinlig klänning sträckte sig fram för att ta ett glas från brickan han höll framför sig. Hon gav honom en blinkning med ena ögat och vände sig långsamt om och gick tillbaka in i minglet. Av de hundratalet människor som var där kände han igen drygt hälften från olika bulletiner – politiker och berömdheter. Den andra hälften var makten som opererade i skuggorna – företagsledarna och prästerskapet. Ikväll var deras sista kväll på planeten och man hade inte sparat på något. All serveringspersonal var människor, det hade varit Rubeks sätt att ta sig in på festen. I köket godtogs androider, men det fina folket skulle inte behöva se dem, inte deras sista kväll på planeten.
Rubek tittade ut genom fönstret. Små prickar av ljus bredde ut sig från takvåningen så långt ögat kunde nå i alla riktningar. Det gick inte att prata om olika städer längre eftersom staden aldrig tog slut. Istället pratade man om zoner. Det här var zon A. Geografiskt låg det på den plats som en gång kallats för Berlin, åtminstone om man fick tro ryktena. Men Rubek hade lärt sig att inte lyssna på rykten.
Någon tittade upp och pekade mot himlen. Ett stilla sorl spred sig genom rummet när skeppet bröt sig loss ur molntäcket och började sänka sig ner mot taket. Bulletinerna hade kavlats ut om och om igen. Det här var bara det första skeppet i en armada av skepp. Mänskligheten skulle gå ombord på sina egenkonstruerade Noas arkar och lämna den uttjänta planeten till de smittade. I alla fall om man trodde på bulletinerna. Rubek hade lärt sig att inte lyssna på dem heller.
Skeppet skulle ankra vid takvåningen, och när festen var över skulle passagerarna få gå ombord på sitt nya hem. Han släppte dubbeldörrarna med blicken för ett ögonblick och tittade upp på skeppet som vred sig i luften så att namnet syntes: Arca Ferrum. Det var enormt. Plats för tio tusen människor, självförsörjande i två hundra år. Innan dess räknade man med att hitta en ny planet att kolonisera. Under natten skulle skeppet landa på ett antal platser där liknande fester pågick för att hämta upp passagerare.
Han torkade bort en droppe svett ur pannan och vände åter blicken mot dörrarna. De fick inte komma än – inte innan skeppet hade dockat. Om dörrarna slogs upp nu skulle det vara katastrofalt.
Bara Saindi var där hon skulle vara. Rubek höll hårdare i brickan. Hon hörde till nästa del av planen och han kunde inte fokusera på det än. Han fäste återigen blicken på dörrarna.