10 Feb

”Att använda tiden väl” av Lars Östling – novell i Maskinblod 2

Om ”Att använda tiden väl” av Lars Östling

Lars Östling har skrivit fem science fiction-romaner som är utgivna på förlaget En söt robot (numera 3 Kilimanjaro), bland dessa prisvinnande Planet 63 . Hans senaste roman, Vad ögat ser, släpptes hösten 2013.

”När jag läst romaner eller noveller om tidsresor har det alltid varit mycket prat om paradoxer och ansvar och hur farligt det skulle vara att ändra i historien. Visst. Men tänk om den som först löser tidsreseproblemet inte bryr sig? Och om det inte finns någon som bryr sig som kan stoppa den som inte bryr sig och som har möjligheten att leka med historien?
Att använda tiden väl är alltid bra. Frågan är väl vad väl är…”

Smakprov

Det öronbedövande dånet från drönarna som med dödlig precision bombade Gustav II Adolfs hästburna styrkor överröstade obarmhärtigt skriken och hästarnas gnäggande i den fascinerande scenen som utspelade sig i dalgången framför Bennet. Han väntade bara på att Gustav skulle använda sin lilla överraskning och ändå spratt han till när de små flygplanen började explodera ett efter ett, träffade av de effektiva svenska luftvärnsrobotarna. Hur han skulle kunna övertrumfa det här i nästa leverans till kejsaren hade han inte kommit på ännu, men det skulle lösa sig. Han hade en ocean av krigiska tider att ösa ur.
”Trolldom!” Den hesa flämtningen som hördes vid hans sida fick honom att roat titta åt följeslagarens håll.
”Inte då. Det är vapenutveckling, min käre vän! Hur tror ni att er armé skulle klara sig mot vapen av det här slaget om nu era fiender skulle få tag på dem?”
”Det går inte! Hur… Det var stora fåglar med eld! Stora fåglar som inte levde! Jag måste drömma!”
”Inte det heller, är jag rädd.” Han satte på sig en bekymrad min. ”Jag måste påminna er om att mina underrättelser är mycket säkra: vapenhandlare har kontaktat era fiender och vapen som kanske till och med får de här att verka harmlösa är på väg att falla i deras händer. Försvarsvapnen ni såg är en nödvändighet. Ni måste handla snabbt!”
Hannibal, klart kortare än Bennet hade föreställt sig en gång i tiden, tittade på honom med ögon som lyste av misstro och skräck, men som den härförare han var lyckades han snabbt komma tillbaks i balans. Ena handen drogs eftertänksamt över kinden och han drog in luft samtidigt som han tog sitt beslut.
”Nåväl, jag antar ert anbud. När kan era vapen vara klara?”
”De kan vara på plats inom två dagar, i god tid innan ni når fram till romarnas linjer.”
”Utmärkt. Då ska de få sig en överraskning.”
”Ni kommer inte att ångra er!”
Han tog Hannibal om armen och steg in i Italien vid adriatiska kusten en varm sommardag år 216 f v t. Där lämnade han av sin kund, i glad förvissning om att det var sista gången han såg denne. Luftvärnet kunde klara mycket, men de kärnvapenbestyckade robotarna romarna skulle avfyra kunde de inte hantera. Varken romarna eller kartagerna skulle hinna ångra sig när kärnvapnen exploderade. Det var ingen större förlust – Hannibal skulle aldrig bli en bra kund med sin snålhet och romarna var för högfärdiga.