24 Feb

”En sista kram” av Patrik Centerwall – novell i Maskinblod 2

Om ”En sista kram” av Patrik Centerwall

Patrik Centerwall (f. 1972) debuterade under 2013 med novellsamlingen Skymningssång och andra fantastiska historierUndrentide förlag och medverkade även i första Maskinblod.

”Novellen ‘En sista kram’ utforskar en grundläggande rädsla hos en förälder – även om jag är övertygad om att man inte behöver ha barn för att känna igen den nyfikenhet som är en grundläggande förutsättning för historien. Det är en lite mer lågmäld berättelse än novellerna som finns med i Skymningssång, men den påminner mig om varför jag fastnade för science fiction en gång i tiden – genrens möjlighet att utforska en idé genom att införa något som vi anser vara omöjligt.”

Smakprov

”Kommer du ihåg att du tyckte att det var någon som var läskigt lik pappa på din disputation?” Julian låg på soffan med telefonen tryckt mot örat med vänstra axeln och höll i ett förstorat foto. På soffbordet låg flera bilder utspridda.
”Hur kan jag glömma det?” sade hans syster. ”Särskilt som du avfärdade mig som nervös. Eller om det var hysterisk du sa. Hurså?”
”Jag sitter och kollar på en bild från mitt bröllop … grejen är att jag såg nån som var grymt lik pappa inne i kyrkan. Skulle sagt något till dig efteråt, men jag glömde väl bort det.”
”Men vad fick dig att tänka på det nu, en månad efteråt?”
Julian lade ner bilden på bordet. Det var märkligt. Så likt. Personen som var inzoomad på förstoringen och personen som på bilderna som låg på bordet. En man runt 40 år tillsammans med två barn.
”Bilderna kom för två dagar sedan. Både från middagen och från kyrkan. Det är en bild på oss när vi går ut ur kyrkan. Där sitter han, på Amandas sida, och är helt otroligt lik pappa. Amanda säger att det inte är någon hon känner.”
”Är det verkligen så likt?”
”Jag har förstorat upp en av bilderna. Det är sjukt likt. Det är kusligt. Du borde egentligen komma över och kolla själv.”
Fanny lovade att komma över lite senare. De lade på och han satte sig upp i soffan och studerade bilderna på bordet. Han tog ett foto. Hans favorit. Det var han och pappa. Han måste ha varit sex år. Pappa hade lyft upp honom och de tryckte sina kinder mot varandra. Pappas hår var blött och bakgrunden på fotot skvallrade om att det var på en strand.
Bilden måste varit tagen ett år innan pappa fick sitt besked. Beskedet om cancern. Två år innan han var ett tomt skal i en sjukhussäng. Tre år innan han dog.
Julian hade milt sagt blivit väldigt upprörd när Fanny hade påstått att en person som såg exakt ut som pappa satt i publiken på hennes disputation. Hon hade rätt i att han hade kallat henne för hysterisk och han hade fått henne att lova att inte säga något till mamma.
Hon skulle bli ännu mer upprörd. Särskilt som hans storasyster hade sagt ”Så lik kan inte någon vara. Det var kusligt.”
”Så vad säger du? Att det satt ett spöke där?” hade Julian slängt ur sig.
”Jag vet inte vad jag säger.”