03 Feb

”Flickan och havet” av Sten Andersson – novell i Maskinblod 2

Om ”Flickan och havet” av Sten Andersson

”Det är dags för ‘Flickan och havet’ att göra comeback i den litterära salongen – i Maskinblod 2. Och vidskepligt tar jag det som ett gott omen. Efter decennier i ett ordnat arbetsliv gör nämligen också jag comeback i en syssla som ingen välbalanserad och vettig människa väljer till sin: Författande.

För otrevligt många år sedan förekom jag rätt ofta i gamla Jules Verne-magasinet, i diverse antologier samt i fanzines. Sam J Lundwall var också vänlig nog att publicera en vildsint fantasyroman betitlad Resan tillbaka. ‘Det sörjigaste manus jag redigerat’, anförtrodde han mig vid en lunch. Då såg jag förläggare som parasiter – och gör väl fortfarande. Vilket inte hindrat mig från att starta ett litet förlag, Heidi. Den skrämmande mångkunnige John-Henri Holmberg har vänligt accepterat titeln Kreativ Konsult i firman och petar mellan varven med en antologi som blir förlagets tredje utgåva. En av de andra två är Den tibetanske munkens skratt, som bor i gränserna till sf- och fantasy-landet och som bloggats om i Spektakulärt.

Men ‘Flickan och havet’, då? Vad är USP:n, som det heter på det hemska marknadsföringsspråket? The Unique Selling Point? Varför ska just du spilla värdefull lästid på ‘Flickan och havet’? Som skäl skulle jag kunna nämna att andra gjort det. På sin tid blev novellen flitigt antologiserad och översatt. Och blev till en märklig men ändå prisbelönt kortfilm. Men igår är i sammanhanget ointressant. Idag kan jag säga att novellens tema aldrig blir omodernt. Och att du kommer att bli överraskad. Jodå, jag lovar. Du BLIR förvånad! ‘Flickan och havet’ har, som engelsmännen säger, a sting in it’s tail.

Vänliga hälsningar och på återseende
Sten Andersson”

Smakprov

”Anna?”
Han sökte oroligt det ljusa flickrummet med blicken: Gula tapeter, några färggranna affischer. På sängen ett virkat överkast, en kudde och ett tygdjur. Bortsett från att dörren saknade tröskel och att inga stolar fanns, såg rummet ut som vilket flickrum som helst.
Ett vitt toalettbord med en spegel som gav intryck av att där stod två smyckeskrin av läder och en dubbel rad av krämburkar och slipade glasflaskor. Ett flickrum men utan flicka.
Långt borta och dämpat hörde han sin hustru stå och slamra med fat och bestick i köket.
”Anna?” sa han.
Inget svar.
Han vände sig om och ropade högt.
”Anna? Anna?”
Tystnad.
Genom det öppna fönstret i Annas rum kom lukten av hav och tång. Vågorna gick fortfarande höga efter nattens storm och man kunde höra hur de slog mot sandstranden nedanför huset.
”Anna…”
Nu viskade han. Den gamla rädslan hade kommit tillbaka. Han gick fram till fönstret och såg ut mot stranden.
Där var hon.
”Vänta!”
Ovigt klättrade han upp på fönsterblecket.
”Stanna!”
De fladdrande gardinerna trasslade in sig mellan benen och revs sönder när han hoppade ned på grusgången nedanför fönstret. Med korta och ansträngda steg sprang han mot stranden. Där nere vid vattenbrynet såg han vad han fruktat få se: En flicka i rullstol, blicken fästad långt ut mot havet. Hennes händer rullade hjulen genom den fuktiga sanden. Djupa spår ledde upp mot huset. Håret, uppsatt i en hästsvans, gungade upp och ned i takt med armarnas rytmiska rörelser. Vattnet nådde henne halvvägs upp till knäna. Filten som var svept kring benen flöt upp som en kjol. Hon arbetade frenetiskt för att komma ut på djupare vatten.
”Anna!”
Hon vände sig inte om. En våg slog in över hennes knän och rullstolen vinglade, nära att välta.
”Vänta! Låt bli! Låt bli!”
Han var nästan framme. Han såg en våg, en stor våg var på väg in mot stranden.
I sista stund fick han grepp om flickan och rullstolen och lyckades hålla emot slaget från vågen då den kom in. Och den sugande dragande kraften när den rullade ut.