17 Feb

”Historien om P” av AR Yngve – novell i Maskinblod 2

Om ”Historien om P” av AR Yngve

AR Yngve, född i Göteborg 1969, startade som serietecknare för tidningen Svenska Serier. Han gick senare över till prosa och fortsatte skriva sf, satir och skräck på svenska och engelska, både i romanform och som noveller. Han skrev en radioserie för barn och ungdom, Magiens arv, som sändes på NRK år 2009 – och har dessutom fått publicerat sf-historier i kinesiska magasin. Yngve har också gjort bokomslag och illustrationer till barnböcker och magasin, bland annat det brittiska skräckmagasinet Murky Depths. På Wela förlag har han bland utgivit fantasyromanen Vaernen den fördömde och science fiction-trilogin Terra Hexa.

”För att slippa obehagliga konsekvenser av publiceringen av ‘Historien om P’, ser jag mig tvungen att förklara:
Denna novell är ett rent tankeexperiment, en extrapolation av sociala trender i dagens verklighet. Jag tar inte parti för de åsikter som uttrycks av de fiktiva karaktärerna i historien. Inte heller sysslar jag med någon av de ‘livsstilar’ som skildras i berättelsen. Man måste inte göra något för att skriva om det, lika lite som man måste begå brott för att skriva om det.
Om någon läsare önskar diskutera ‘S&M’-tekniker med mig, kommer jag sannolikt att be honom/henne att dra åt skogen.
Tack för ordet.”

Smakprov

Jämnåriga pojkar sökte sig till de ställen där flickornas gäng sakta drev omkring i sina små eldrivna cabrioleter, och försökte charma dem med leenden och ögonkast. Många pojkar blekte tänderna och målade mascara runt ögonen för att förstärka effekten. P skämdes när han såg dem. Det var något krypande och underdånigt i hans manliga kamraters sätt som upprörde honom – visserligen korrekt och precis vad de lärt sig, men ändå gjorde det P illa till mods.
Han fick hår på nya ställen. Hans vänner och bekanta kunde inte sluta prata om hårborttagningsmedel och smink – pojkarna hade sitt smink, flickorna hade sitt. Jämnåriga pojkar kallade varandra “horbock” om de vågade flörta med flickor öppet. Några av hans kamrater blev fullständigt neurotiska för att de fruktade att andra skulle märka deras “penislukt”.
Hormonerna rasade i P, så att han fick problem med att kontrollera sitt humör – och sin nya aptit på kvinnor. Den hemliga kunskapen kom till hans hjälp. Hans pappa var död nu. Men pappans ord levde i honom.
Så han lade band på sig. Han gjorde inte och sade inte något som han visste skulle få honom i trubbel. Han observerade vad hans jämnåriga gjorde, och försökte bedöma vilket beteende som tjänade hans syften.
Han tränade sig i att hålla en känslomässig distans till alla. För hans första stora insikt var att flickorna attraherades av just de pojkar som verkade ouppnåeliga. De pojkar som inte kunde kontrollera sig och gjorde klumpiga närmanden blev till allas åtlöje. Några av dem knäcktes av det, och hämtade sig aldrig – han såg dem vandra omkring med kuvade, liksom brustna ansikten.
Han lärde sig också att i denna värld där flickorna styrde, utövades makt. Men den var mycket subtilare än att knuffas eller slåss – och den som slogs blev genast bestraffad av samhället. Makt utövades genom kommunikation. Gängen av pojkar och flickor skickade ständigt små chattanden, lappar, kärleksmeddelanden, skvallernotiser fram och tillbaka.
P höll sig på avstånd från allt detta pladder, för han kände på sig att han inte hade bemästrat konsten att utöva makt genom prat. Helt oväntat började han få små lappar, diskreta meddelanden från jämnåriga av bägge könen. Meddelandena var, insåg han fort, inviter och trevare: ”Skulle du vilja…?” ”Gillar du att…?” ”Har du testat…?”
Han valde att fortsätta sin strategi och dröjde med svaren, som med avsikt var vaga och ointresserade: ”Vi får se”, ”När jag har tid, kanske”, ”Vem vet”…
Strategin fungerade bättre än han hade anat. På mycket kort tid blev en jämnårig flicka häftigt förälskad i P och snart hade de två femtonåringarna gjort sin sexuella debut i hennes sovrum.
De svor varandra evig trohet, och fortsatte ligga med varandra ofta. En del av njutningen var att hålla det hemligt för deras föräldrar, för av någon anledning hade P fått rykte om sig att vara antisocial och farlig. Han odlade det ryktet med falska antydningar, men egentligen hade han aldrig begått den allra minsta förseelse.
Det var hon som gjorde slut två månader senare. P förstod först inte varför, för han hade gjort allt som han fått lära sig om hur man tillfredsställer kvinnor i sängen – en del av det ingick i hans läroböcker i skolan. Läraren hade till och med låtit pojkarna öva cunnilingus på en kvinnodocka i naturlig storlek.
”Är det någonting jag kunde göra annorlunda?” frågade han henne och höll tillbaka en klump i halsen.
Hon torkade en tår och svarade: ”Nej. Du kan inte ändra på dig, och jag kan inte ändra på dig. På något vis bara vet jag det. Du är liksom … du håller dig på din kant. På din egen lilla tronstol. Som om du inte visste…”
”Visste vad?” P anade något nedlåtande i hennes ton och smärtan förvandlades till ilska. ”Vad är det jag inte vet?”
Hon gjorde en min av plågat medlidande. ”Du tror att du är jämlik med mig. Det funkar inte. Alla skulle skratta åt mig om du uppförde dig så bland folk. Förstår du?”
Vreden blev till bitterhet. ”Jag förstår, och du har rätt. Bäst att vi inte ses mer.”
”Jag respekterar dig fortfarande…”
”Men visst gör du det”, snäste han och gick.
Han förstod nu att kvinnor kunde ge honom tillfredsställelse, men inte bekräftelse. Han förväntades veta sin plats. Han skulle aldrig tillåtas nå lika långt i samhället som hans mor, för han var från födseln stämplad som ”defekt”.
P ville göra uppror. Men han var för smart för att göra något våldsamt och dumt. Så han bidade sin tid.