27 Jan

”Hon som dömer” av Oskar Källner – novell i Maskinblod 2

Om  ”Hon som dömer” av Oskar Källner

Oskar Källner började läsa science fiction redan som nioåring genom sf-genrens anfader Jules Verne. Sedan uppslukades han helt av Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein, som för alltid kom att cementera hans kärlek för genren. Han är utbildad naturvetare och teolog och lika fascinerad av folksagor och myter som av astrofysik. Han har utkommit med två fantasyböcker, Drakhornet (2011) och Skogens hjärta (2011) satta i det tidiga 1800-talets Sverige, samt ett antal sf-noveller, bland andra ”Vägen till stjärnorna” (2012), ”Yi” (2013) med vilken han vann hederspris i SF-Bokhandelns och Mix Förlags stora sf-novelltävling och ”Där staden dragit fram” (Maskinblod 2013). Litterära förebilder är framför allt Lois McMaster Bujold, men även David Brin och Larry Niven. Annars gillar han tv-spel, japansk anime och The Walking Dead.

”Den här novellen kom till i en skrivargrupp. Vi fick utmaningen att skriva något på temat fjäder. Eftersom jag har ett stort intresse för mytologi började jag omedelbart tänka på den egyptiska gudinnan Ma’at. (Vilket säger något om hur min hjärna fungerar.) Enligt de gamla egyptierna vägde hon varje avliden människas hjärta på en våg. I den andra vågskålen låg sanningens fjäder. Om hjärtat var tungt av synd blev den döde uppslukad av ett odjur. Om hjärtat däremot var lätt av rättfärdighet fick den döde inträda i Osiris paradis. Ganska snart började en science fiction-historia ta form för mitt inre. För vad är egentligen rättvisa och rättfärdighet? Vem har rätt att väga människans hjärta? Vem har kraften att styra galaxen och avgöra dess öde? ‘Hon som dömer’ är en novell om erövrare och förbrända världar, om makten att göra vad man vill och om en förlorad mänsklighet. Men mest av allt handlar det om Ma’at, hon som dömer.”

Smakprov

Långsamt lät Ma’at kroppen flyta med i de uråldriga rörelserna. Med bara fötter flyttade hon sig mjukt över golvet medan händerna gled genom den ena slagställningen efter den andra. Hon kunde känna den svaga vibrationen av Anubis motorer genom golvet. Gymnastiksalens väggar och tak var ersatta av ett extremt verklighetstroget hologram. Hon stod i en smäcker pagod, omgiven av en grönskande park. Fåglar kvittrade och ekorrar slängde sig mellan träden. På himmelen lyste en behagligt värmande sol men hon var fortfarande kall inuti. En plötslig utmattning överväldigade henne, men hon tvingade sig kvar i position och med extrem precision genomförde hon de sista momenten. En stund stod hon helt stilla och försökte insupa alltings närvaro. Vänsterhanden darrade. Irriterat beordrade hon den att vara still, och den stabiliserade sig. Anubis brukade alltid påpeka att det egentligen inte var nödvändigt att genomgå denna träning varje gång hon väcktes. Han påstod att de syntetiska musklerna alltid var vid maximal effektivitet.
Men vad vet han, tänkte hon. Han har aldrig haft en kropp.
Hon fann de regelbundna rörelserna lugnande. De hjälpte henne att fokusera, att få grepp om sig själv efter den långa vilan. Samtidigt blev det svårare för varje gång. Jag var aldrig så här trött förut, tänkte hon. Kanske håller jag på att bli gammal. Hon skrattade till.
En tanke smekte hennes medvetande.
<Hur känner du dig?>
Det är bara bra, tänkte hon tillbaka. Anubis kunde avläsa alla hennes kroppsvärden. Antagligen visste han mer om hur hon mådde än henne själv. Men med tiden hade han lagt sig till med ett allt mer mänskligt beteende. Lite seg bara efter den långa sömnen. Jag är snart fullt funktionell.
<Bra. Det gläder mig.>
Med en tanke stängde Ma’at av hologrammet och tak och väggar materialiserades. Ena väggen var täckt av speglar. Ma’at betraktade sig själv, en tunn figur med långt blont hår, klädd i grå besättningsdräkt. Hon förde fingrarna över det grova nanobotstyget. Märkligt egentligen. Jag skulle kunna ha på mig precis vad som helst, eller gå naken för den delen, men ändå väljer jag alltid samma kläder. Det var som om dess välbekanta tryck mot huden hjälpte henne att minnas vem, eller vad, hon en gång varit. Eller har jag efter all denna tid helt enkelt förlorat förmågan att testa något nytt? Hon huttrade och ruskade på huvudet för att skingra tankarna. Sedan fortsatte hon med att skaka loss händer och fötter, tog några steg bakåt och hjulade över gymnastiksalen. Hon landade i perfekt balans på båda fötter.
Hur länge har jag sovit?
<Femton år, tjugotre dagar, fem timmar och tre minuter.>
Jaja, det räcker att ange antal år. Det vet du.
<Eller 7923183 minuter?>
Hon himlade med ögonen. Ibland kunde hon svära på att Anubis hade utvecklat någon sorts märklig humor efter all denna tid. Emellanåt tyckte han till och med om att retas med henne. I början hade hon funnit hans ständiga närvaro lite obehaglig. Hans tankar hade en sällsam, metallisk smak. Men det som en gång varit främmande var nu så välbekant att hon knappt kunde tänka sig en tillvaro utan honom.
Vänsterhanden började skaka igen. Hon höll upp den framför sig och rörde på fingrarna. Den var så lik en organisk hand att hon knappt kunde se skillnad. Men den kändes annorlunda. Ibland saknade hon sin gamla kropp. Det var något med riktig hud, en värme och närhet, som inte gick att replikera. Hon knöt näven och darrningarna avtog.
<När du är klar kan du komma till kommandobryggan. Vi har åter behov av dina tjänster.>
Uppfattat.
Hon ställde sig på tå. Med en tanke arrangerade klädernas nanobotar om sig. Den grå träningsdräkten försvann och istället bar hon en traditionell dansklänning från Baku. Hon sträckte ut händerna och Anubis startade musiken. Smäktande toner fyllde rummet och Ma’at lät sig försvinna in i den sedan länge utdöda bakunska svärdsdansen. Alla tankar trycktes undan. Det var bara hon och hennes kropp. Hon behövde absolut kontroll. Det var dags att bli ett dödens instrument.