01 Sep

”I obeliskernas skugga” av Hans Olsson – novell i Maskinblod 3

”I obeliskernas skugga”

”När de vaknar mitt i natten av oljudet tror de att det är åskan som går. På morgonen ljuder ett nytt dån över staden, den här gången larmet. Utanför staden står den, obelisken, och blickar ner på dem från kullen.
Historien om obeliskerna kom till mig i en dröm. Jag såg dem så som de är beskrivna i novellen, rödsvarta, obehagliga och samtidigt fascinerande. När jag vaknade var jag tvungen att skriva ner berättelsen och resultatet är det ni läser här. Jag har tidigare skrivit mest fantasy och skräck, men science fiction har alltid fascinerat.”

Hans Olsson

Hans Olsson debuterade 2010 och har sedan dess skrivit fantasytrilogin Elementstenarna samt novellsamlingen Vad är din hemlighet? som är utgivna på Zakuli förlag. Under hösten 2014 kommer även en ny novellsamling där man kan läsa om bland annat uråldrig ondska, facebookälskare och en sommargatt.

Smakprov

Vi vaknade av ljudet i natt. Elle sa att det var åska och jag var för sömndrucken för att ifrågasätta. Vi somnade om båda två. Jag borde förstått att det inte var åska. Den låter inte så, det här var mer en metallisk klang, likt en såg som försöker ta sig igenom armerat järn, fast utan det där skärande ljudet som uppstår, det som får en att vända sig bort från oväsendet. Det hördes bara en gång, till skillnad från åskans mullrande som kan hålla på i timtal. Nästa gång vi vaknade var i gryningen, då larmet gick.
Alla skyndade ur sina hus för att få reda på vad som hade hänt och det var då vi såg den. Den bara stod där på kullen utanför byn. En blodrödsvart obelisk som reste sig mot himlen. Basen såg ut att vara tre till fem meter i diameter och obelisken var minst tjugo meter hög, med trekantiga grenar som spretade åt olika håll. Inte helt olik hur en fraktal ser ut då man dyker ner längst dess spretiga utskott med ett förstoringsverktyg. Ingen visste var den kom ifrån eller vad den gjorde där. Rykten började surra direkt. En kollega till mig, språkprofessor Femmel, trodde att Shepulcha Cooperative släppt den där som en överraskning, ett practical joke modell större. Vern, ägaren till apoteket, spekulerade i att det var en gåva från Marcus Meindorow, filantropen i New Burg, som hade skänkt otaliga konstverk till nybyggarstäderna. Andra trodde att det var ett militärt radiotorn, uppsatt över natten för att förenkla kommunikation till de större städerna. Men vilken kommunikation? Vi bodde längst ut i koloniringen. Utanför Setre fanns bara den ogästvänliga öknen, som sträckte sig hundratals mil västerut. På andra sidan fanns Gröna havet och bortanför det den andra kontinenten där städerna börjat växa sig stora på riktigt.
Till slut skickade borgmästaren iväg några av de fredsbevarande soldaterna för att undersöka den. De var sex stycken som gav sig av till häst. Jag och Elle stod på vår balkong, nära ån som rinner alldeles vid stadsgränsen. Vi såg allting mycket tydligt. Nyfikna människor stod i klungor och spejade upp mot krönet av kullen. Soldaterna red över bron och kämpade sig långsamt uppåt. De red på ett led, med kanske fem meter mellan varje man. Med solen i ryggen såg de ut som pappersfigurer. När den första föll var han femtio meter från obelisken. Det gick ett sus genom människohopen. Hade hästen snubblat? Hade soldaten skadat sig? De två männen som red närmast bakom honom hoppade av hästarna och drog sina gevär. Sedan föll de också. Utan ett ljud. De som var kvar höll in hästarna. De andra föll strax därefter, som dominobrickor som rasar samman. Mannen längst bak vände, manade på hästen och kom störtande nerför kullen, men det var för sent för honom också. Han föll i ett moln av grus och damm. Folkmassan var dödstyst. Elleztra tog min hand och höll den hårt.