26 Feb

”Maskinmänniskan” av Claes-Magnus Bernson – novell i Maskinblod 2

Om ”Maskinmänniskan” av Claes-Magnus Bernson

Claes-Magnus Bernson debuterade i januari med kortromanen Underjordarna (Affront). Bernson bor i Malmö och har skrivit för kulturtidskrifter som Glänta, tidningen Kulturen och SITE Magazine.

”Min novell ‘Maskinmänniskan’ vill undersöka den intelligenta robotens tanke och språk. I populärkulturen ligger robotens tanke och språk ofta nära maskinens: ledorden är tydlighet, enkelhet, exakthet. Det finns – tror jag – alltså en underliggande tanke som förbinder den superrationella tanken med den sorts protokollspråk som kodar maskiner. Varje avvikelse och oregelbundenhet innebär enkelt uttryckt i denna bild ofullkomlighet och felbarhet men den är också i slutändan kopplad till den irrande begåvning som kännetecknar oss människor.
Jag har velat gestalta en robot som tänker och uttrycker sig mänskligt: associativt, känslobetonat och reflekterande. I min novell hyser berättarjaget (en maskinmänniska) förakt för sin mänskliga ägare och mänskligheten överlag. Maskinmänniskans intelligens bör inte förstås i stil med det instrumentella tänkande som kännetecknar en sofistikerad dator. Den klarar av mer än avancerade uträkningar. Roboten i den här novellen kan placera sig själv i och navigera i ett kulturellt sammanhang med hjälp av förnimmelser, värden, känslor och förstånd.
På många sätt är berättelsen tänkt som en förtätad variant av Pär Lagerkvists kortroman Dvärgen, där berättarjaget med föraktet som vapen genomlyser människans natur och hennes föreställningar om sig själv. Precis som dvärgen i Lagerkvists text är det tal om en figur som befinner sig i mänsklighetens skugga men likväl är besläktad med den på ett eller annat vis. Man kan också mer filosofiskt förstå grunddragen i novellen som en kamp om erkännande där (robot)tjänarens självbild ovillkorligt är determinerad av sitt underläge i förhållande till (människo)herren.

Smakprov

Mina tankar blev avbrutna. Fjärrkryssaren skakade kraftigt medan den långsamt sänkte sig mot en plattform. Jag reste mig när skeppet landat och hjälpte min husbonde upp från en soffa. ”Tack, Sam”, sa han, ”men jag är inte så pass åldrad.” Svaret retade mig och jag kopplade bort mitt primärmedvetande från de trista rutinerna, pappren, testen, formaliteterna. Går man några generationer tillbaka är människan naturligtvis robotens skapare, tänkte jag. Men vad spelar det för roll? Roboten har utvecklats. Det som människans (högst tafatta) tänkande förmådde prestera har roboten sedan länge överskridit. Vi är något annat. Att människan inledde utvecklingen saknar betydelse, ingen sansad intelligens skulle numera jämföra oss med henne. Det finns likheter, visst. Men det väsentliga kvarstår: vi är inte längre samma sak som det som de skapade, utan numera något annat och faktiskt bättre. Vi lämnade flygbyggnaden. Utanför lövskog, vårknoppar och spirande blad. Fågelkvitter.
Vårt ärende på månen hade inte blivit förklarat för mig. Detta faktum säger en hel del. Att husbonden använder sig av mig, det är förståeligt utifrån den status robotar har. Jag härdar ut. Men jag kan inte undgå att uppleva det som en sorts kränkning. Jag blir frånkopplad medan min hjässa öppnas upp och en sladd (en simpel sladd) kopplas mellan mig och en extern dator som husbonden kontrollerar. Min husbonde kan sedan sitta vid datorn i timmar. Efteråt minns jag ingenting, inget alls.