04 Sep

”Minns mina tankar” av Lupina Ojala – novell i Maskinblod 3

”Minns mina tankar”

”Det känns aldrig som att jag hittar på novellerna jag skriver, antagligen är det mitt undermedvetna som sysselsätter sig med att dikta ihop dem och sedan skickar dem till mitt medvetna när jag är mottaglig. Jag blir ofta överraskad av berättelserna som dyker upp vilket gör skrivandet till en av de absolut mest spännande sysselsättningar jag känner till.
‘Minns mina tankar’ berättades för mig, bit för bit, under ett par tidiga morgnar under bussresorna till den veckans jobb. Jag skrev ned den på kvällarna när jag kommit hem och det som triggade igång historien var faktiskt Madonnas ‘Live to tell’. Med den kom den här historien om en ung kvinna som genomgått en rad tragiska händelser och ändå överlevt. Hon ville berätta sin historia.
Det som influerat mig mest inom SF och framtidsdystopier är utan inbördes ordning: Star Trek, Isaak Asimov, Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984.”

Om Lupina Ojala

Lupina Ojala är poet och skribent. Hon skriver för närvarande på sin första roman som utkommer hösten 2014 på det egna förlaget Catoblepas förlag.
Sedan 2010 skribent för tidningen Vitka och har bland annat bidragit med artiklar om mytologiska platser i nordeuropa. Medverkar i Andra världars steampunk-antologi I varje ångetag med novellen ”Hon vandrar om natten”. Medverkar även i den kommande antologin Revansch 2014 med novellen ”När längtan doftar smultron”.

Smakprov

Dagen när brandlarmet ljöd över centret var jag beredd. David hade förvarnat mig om att han skulle ordna en avledning som slog ut en del av säkerhetssystemet. Klassad som en åtta var hans möjligheter att finna nödvändig information för att utföra något sådant långt större än mina. Med de ynkliga avläsningsförmågor jag besatt hade jag inte haft en chans.
När klicket från de automatiska låsen avslöjade att dörrarna var öppna skyndade jag ut i korridoren, men istället för att följa den angivna utrymningsvägen rusade jag åt det håll jag inombords hörde David leda mig. Genom vindlande, tomma korridorer som alla såg exakt likadana ut sprang jag med bultande hjärta. Jag var rädd. Slutligen, efter vad som kändes som en evighet, hittade jag honom. Han bar en vit labbrock och ur en portfölj plockade han fram en likadan som han gav mig. Jag krängde snabbt på mig den medan David bryskt tog min hand. Det sved till en kort stund under skinnet på insidan av handleden. Det han gett mig var nyckeln till frihet. Ett personligt chip, en identitet. Det var något vi försöksexemplar aldrig blev tilldelade och den som saknade ett sådant var förlorad där ute.
Han drog mig med sig vidare till utrymmen där människor var på väg till trygga zoner. Vi följde dem och plötsligt var vi utomhus.