21 Jan

”Nyfödd” av Love Kölle – novell i Maskinblod 2

Om ”Nyfödd” av Love Kölle

Love Kölle, född 1987, romandebuterade 2013 med boken Galtmannen (Sigill förlag), men har skrivit så länge han kan minnas. Hans bidrag till Maskinblod 2 går under namnet ”Nyfödd”, och är en fristående fortsättning på den historia han medverkade med i den första Maskinblod-antologin.

”I ‘Nyfödd’ ställs frågor om vad som egentligen utgör en människa, en person, ett medvetande. Är varje individ just det, en odelbar helhet, eller är vi alla att betrakta som vandrande virrvarr av impulser, erfarenheter, personlighetsdrag och motsägande drifter? Om det nu förhåller sig så att en människa är summan av alla hennes delar, vad händer då med henne om en eller flera delar plockas bort? Och vad händer med den bortplockade delen?”

Smakprov

Ida hinner knappt mer än kliva in bland plastväxterna, fejkmarmorn och heltäckningsmattan i entrén, innan hon svänger höger, och sätter av mot hissarna. Hon passerar den unga tjejen i disken, och bakom henne blänker metallskylten i ljuset från lamporna i taket.
”Arceris BioTech” basuneras ut med strömlinjeformade, lätt kursiverade bokstäver i ett modernt och elegant, men ändå strikt, typsnitt – loggan tänkt att berätta för världen hur företaget vilar på lika delar affärsmannamässig konformitet och teknisk innovation.
Hon kliver in i hissen, trycker in rätt knapp, ser metalldörrarna gå igen för att strax därpå glida isär igen, och det är än så länge rätt dött på hennes våning. Hon marscherar raskt bort mot konferensrummet utan att ens hänga av sig ytterkläderna vid den egna platsen först.
Det här mötet är inte som vilket som helst, inte något en kommer för sent till. Det här mötet var så viktigt att Bengt gick runt och pratade med de berörda, en och en, om hur viktigt just det här mötet skulle komma att bli. Han tvingade sedan Ida och de andra att läsa igenom och skriva på ett sekretesskontrakt – omedelbar uppsägning och sexsiffriga skadeståndsbelopp om någon skulle få för sig att skvallra om något som tas upp under detta stundande, till synes exceptionellt viktiga, sammanträde.
Hon blickar bort mot Bengts glaskub till kontor, men han är inte där – antingen har han inte dykt upp än, eller så är han redan på plats vid långbordet.
Gode gud, tänker hon, låt honom sitta fast i någon bilkö eller något. Bara han inte sitter och väntar.
Med tanke hur han hajpade måndagsmötet är det inte sannolikt att han är försenad, men hon biter sig ändå i underläppen när hon kliver över tröskeln till konferensrummet, och hoppas på det bästa.
Självklart visar han sig vara på plats, Bengt, den flintskallige chefen som alltid luktar automatkaffe och svett. Hennes spontana reaktion är att dra ihop sig i en irriterad, besviken grimas, men hon lyckas hejda sig i sista stund, tar istället på sig det gamla vanliga fjäskflinet.
”God morgon, god morgon”, utbrister hon käckt. Det gäller att visa att hon är en duktig flicka som är ambitiös, ärtigt morgonpigg och alltid redo för nya extrauppgifter ”– hur står det till?”
Han verkar inte lyssna, sitter nedsjunken på sin plats vid långbordets bortre kortända. Han har sin laptop framför sig, tycks förbereda en powerpointpresentation eller liknande – en stor, mörkblå kvadrat är projicerad på den vita duken bakom honom; projektorn är igång, men inte kopplad till hans dator.
”Hrmpf”, mumlar han, i vad som tycks vara frustration sprungen ur tekniskt strul, bara för att strax därpå flytta fokus från datorskärmen till henne. Medan hon hänger jackan på en stol långt bort ifrån honom, låter han blicken klättra upp och ned för hennes kropp, och i hans hjärna har hon inga kläder alls på sig längre.
”Det är måndag”, säger han. ”Need I say more? Men det blev bättre nu, det ska erkännas.”
Ida svarar inte utan ler bara brett, utan att blotta tänderna. Hon slår sig ned vid bordet, ställer ifrån sig takeaway-kaffet från JavaHouse, hon plockar fram anteckningsblocket, en apelsin och en Loka ur väskan och ställer all denna mötesrekvisita på plats. Därefter sliter hon fram sin smartphone och öppnar Wordfeud – allt i förhoppningen att Bengt ska fatta vinken och inte säga något mer till henne förrän mötet väl är igång.
”De andra borde komma snart”, säger han, redan innan hennes alfapetkopia till favoritapp ens hunnit ladda klart. ”Fast klockan är ju kvart i, så de har ju fortfarande tid på sig…”
Han reser sig, placerar båda händerna över korsryggen och sträcker sedan på sig i en serie juckande rörelser.
”Vad har lilla du gjort i helgen då”, säger han sedan, och smuttar litet kaffe ur en plastmugg.
”Nä, inget särskilt”, svarar hon, men det är som att han lyssnar till någon annan, i ett annat rum, långt bort – de ord som här och nu far över hennes läppar tycks liksom inte registreras av hans hjärna.
”Vad gör småtjejer i din ålder nu för tiden egentligen”, säger han.
Hon är 27, knappast någon liten tjej och han är faktiskt inte sådär hiskeligt gammal, så åldersskillnaden är egentligen inte särskilt påtaglig.
”Går på krogen förstås”, svarar han sig själv och börjar sakta, men säkert, närma sig henne. ”Festar med väninnorna. Dricker drinkar. Engångsligg.”
Han säger det sista ordet med avtryck, och ler sedan brett. Ida svarar med ett eget, aningen stelare, leende, ser hur hans blick färdas nedåt, mot hennes bröst och mage.
Han granskar hennes kropp. Noga. Han är inte den första eller den enda av männen på kontoret som brukar göra så med henne, eller med de andra kvinnorna.
”Snygg blus”, säger Bengt, och halvsätter sig på bordet, på tok för nära inpå henne. Han har ena foten kvar i golvet, den andra dinglar halvvägs mellan bordsskivan och heltäckningsmattan.
Det är nästan som om han försöker trycka upp skrevet i ansiktet på henne.
”Är den ny?”