17 Sep

”… och Kyria tystnade” av Caroline L Jensen – novell i Maskinblod 3

”… och Kyria tystnade”

”‘… och Kyria tystnade’ har en ganska lång historia, i tid räknat. En gång i tiden var den runt trehundra sidor lång och till hälften skriven i lyrikform. Den var faktiskt min första, fullbordade roman. Men ett förstlingsverk i alla bemärkelser och rätt så märklig. Jag skrev den runt 2005. Sedan har den legat i en byrålåda i nästan ett decennium. Jag har inte kunnat slänga den, för trots att den i sitt utförande var ganska dålig så har jag hela tiden känt på mig att det finns en schyst story där, som jag kanske skulle kunna göra något av, en vacker dag. Och det visade sig att den tanken var rätt. När jag nyligen fick lite tid över satte jag mig ner och började stryka, stryka och stryka lite till. Ur de trehundra märkliga sidorna mejslades så runt sjuttio sidor (i manusformatet) fram, och där var den. Storyn jag hade för avsikt att berätta hela tiden. Mycket enklare, rakare och (om jag får säga det själv) bättre. Kyria är en figur som har hängt med mig i snart tio år. Nu har hon äntligen hittat sin rätta form, som kortroman, och jag hoppas att läsarna kommer att tycka om henne, trots att hon är lite kantig.”

Caroline L Jensen

Caroline L Jensen, född 1978, är en svensk romanförfattare. Hennes debutroman Champagneflickan kom ut i april 2008 på Lind&Co och är en självbiografisk roman som behandlar ett år då hon arbetade på strippklubb i Köpenhamn. Boken rönte stor uppmärksamhet i media. 2010 släpptes Caroline L Jensens andra roman, Fru Bengtssons andliga uppvaknande – en komedi om gamla testamentet, de tio budorden och Guds natur. Den har översatts till flera språk, bland annat tyska och spanska. 2011 följdes denna roman upp med Vargsläkte – Lykanthropos 1, den första delen i en tänkt trilogi om en klan av svenska varulvar. 2012 gav Bonnieretiketten MIX förlag ut tre skräcknoveller av Jensen, ”Plock, plock”, ”Smårå septemberskog” och ”Ankomst”. På Hoi förlag kom samma år novellerna ”Husdjur är inte tillåtna på Pärlan” och ”Bortom Brahms”, och i antologin De odöda, utgiven av Bonnieretiketten Semic, bidrog Jensen med novellen ”Sju års olycka” som mottogs med många fina recensioner. 2013 kom långnovellen ”Rovdjur” ut på Mix förlag och i oktober 2014 kommer två böcker av Jensen: dels romanen Demonologi för nybörjare, som släpps som e-bok på MIX förlag och i pappersformat på Kalla Kulor förlag, och dels novellsamlingen Rovdjur – samlade skräcknoveller.

Smakprov

”Och det är med stolthet jag idag står inför er alla, på denna årets sista minnesdag, och reser min stämma mot skyarna i bön. I tacksamhet. I evig beundran. Vår stora Moder, alltings ursprung, skänkte oss en gång en mäktig ledare. Valemar. Grundare av Alliansen och denna mäktiga stadssammanslutning i dess centrum. Instiftaren av den heliga ordning genom vilkens heliga försyn jag nu står här, som vägvisare för ett enat folk, i trons namn. Men Valemars uppgift här hos oss hade ett slut. Ett annat kall väntade honom. Modern hämtade honom till sig. Låt oss sänka våra blickar mot den jord Hon skänkt oss i stilla bön.”
Ett sorl strömmade på denna uppmaning ut ur mottagaren i Kyrias kammare.
”Jag klarar inte mer av det här.” Teno reste sig för att stänga av.
”Nej, vänta. Jag vill höra”, sa Kyria. Hon låg på britsen och lyssnade. Teno, som hon lyckats övertala att stanna hos henne istället för att delta i storsamlingen, satte sig ner och såg på henne.
Kyria fnittrade. ”Snart kommer den där delen med arbete, anletes svett och stolta förfäder.”
”Jag vet. Det är samma varje gång. Det är ju det jag säger… Jag kunde lika gärna ha gått dit”, sa han trumpet.
”Men det är underhållande.”
Cykons röst fortsatte: ”Modern hör våra böner. JAG VET DETTA! Hon ser oss alla. Hon ser sitt trogna folks arbete. Hon ser sin lära dyrkas, liksom jorden en gång dyrkades … odlades … BEARBETADES! Bestänkt av ert, folkets, svett. Jag säger er detta, barn av Alltings Moder; era förfäder är stolta över er. Ja. Jag säger är! De må ha kallats tillbaka till sitt ursprung, till sin heliga källa, men än kan de se er. Ni är alla arvtagare till en mäktig tradition. Till ett mäktigt folk. Moderns.”
”Kan du se framför dig hur han står och skakar?” kluckade Teno.
”Det är genialiskt. Nu står han där och darrar som om han vore helt utmattad, för att folk ska tro att det är Modern själv som talar genom honom.”
”Inte konstigt om han är utmattad. Det skulle jag också vara om jag pratade på det viset: ’dyrkades … odlades … BEARBETADES!’ Åh, Stora Moder, jag står inte ut.” Han vek sig av skratt.
Kyria drog på munnen. ”Han är inte riktigt klok, men han är smart. Kan du ge mig vattnet? Jag orkar inte gå ut till automaten och köpa nåt annat.” Hon tog några djupa klunkar, satte lerkruset på golvet och torkade sig om munnen. ”Det är faktiskt lysande. Genom att hålla samma tal varje år på den sista minnesdagen – ett som inte är så svårt att komma ihåg – så ser han till att det blir för folk som att fira vilken annan högtid som helst. Det blir en tradition att lyssna. Även om några kanske fnittrar lite så går det ju ändå in. Det är oundvikligt. Och där står ett helt folk och blir omedvetet indoktrinerade i traditionens namn. Helt enkelt lysande!”
”Ja, men då skulle ju vi bli det också. Vi skrattar. Men vi lyssnar, inte sant?” sa Teno.
”Det är helt riktigt”, svarade Kyria och stängde av både mottagaren och samtalsämnet på samma gång. ”Gissa var jag har varit.”
”Jag vet inte.”
”Nej, det är klart att du inte vet, men gissa då.”
”Det är inte precis lätt så som du flänger omkring.”
Kyria hummade tyst. ”Jag ska ge dig en ledtråd, okej?”
”Ja, snälla. Gör det.”
”Främmande territorium.”
”Men du. Vad ska det betyda … ’främmande territorium’? Du får ge mig nåt bättre.”
”Tänk”, sa hon. Det glittrade i hennes ögon och Teno kunde se att det var något alldeles speciellt. Till och med för Kyria.
”Jag vet faktiskt inte. Du får ge mig en till.”
”Visst.”
Kyria tog ett djupt andetag, och började berätta.