14 Sep

”Paddan som sjöng” av Erik Odeldahl – novell i Maskinblod 3

”Paddan som sjöng”

Idéerna till ‘Paddan som sjöng’ kom från flera håll samtidigt. Först och främst från en video som cirkulerade på Twitter, där en musikstudent tonsatte noter hon hittade på en Bosch-tavla. Sedan från tankar om hur man kan skildra ett längre tidsskeende i en kort novell. Till sist en lust att skriva om vetenskapsmän och kvinnor som inte riktigt förstår vad de hamnat i, samt en allmän känsla av att allt blir bättre om man adderar monster till mixen.

Erik Odeldahl

Erik Odeldahl skriver skräck och science fiction när han inte arbetar med speldesign. Han är medlem i skrivarkollektivet Fruktan, som 2014 debuterade med novellantologin Stockholms undergång.

Smakprov

Jag såg inte mycket av Filip den närmaste tiden efter detta. Utan att jag kände till det tillbringade han sina kvällar framför synthen, med hörlurar på huvudet, djupt försjunken i musik. Detta pågick i veckor. Han utgick från de enkla toner han hört på nätet. Läste på. Började sina efterforskningar på lättillgängliga platser på det öppna internet. Han lånade böcker på bibliotek, sökte råd hos vetenskapsmän och musikforskare på universitetet. Extrapolerade och varierade. Producerade ett åttiotal alternativa versioner av musikstudentens originalinspelning.
”Titta noga här”, sa han till mig en kväll, efter att vi lyssnat på några av hans alster. Han pekade på en detaljförstoring av verket på sin monitor. Fingret svävade en centimeter från skärmen, strax ovanför den nakna mannen med musik på skinkorna. Där, lutad mot en bok med fler noter, står en gigantisk luta. Lutad mot dess kropp är en lika stor harpa. Nakna människor kravlar på instrumenten. Andra ser ut att sväva runt dem. I bakgrunden slingrar sig människor om varandra, omfamnade av mörka varelser, närmast osynliga om det inte varit för deras skinande, vita tänder och lysande ögon. Strax bredvid detta sitter en fruktansvärd varelse. Den är naket rosa. En hybrid av padda, fågel och människa. Av alla underliga varelser på triptyken är det den som stör mig mest. Den är för annorlunda och ändå alldeles för mänsklig. Den humanoida fågeln på tronen vid tavlans kant, den som äter människor och skiter ut dem i genomskinliga bubblor ned i ett svart hål, är inte i närheten av lika olycksbådande.
Filips tolkningar av musikstycket var annorlunda än den som musikstudenten hade gjort. Studenten hade utgått från att stycket skulle spelas i C, eftersom detta var den vanligaste tonarten för hymner på den tiden. Filip hade börjat där också, men experimenterat vilt, framförallt med tempot. Det som i den första tolkningen hade känts tomt och banalt, fick i Filips versioner ett helt annat genomslag. I några av filerna vi klickade oss igenom hade han lagt på enkla ackord för att känna efter vad de skulle tillföra. Senare hade han transponerat stycket till andra tonarter. Gemensamt för alla versioner var styckets svävande, nästan slumpmässiga framåtrörelse. Det fanns inget återkommande tema, ingenting att nynna till. När musiken tystnade var det svårt att minnas vad vi precis lyssnat på.
”Jamen, titta då!” Han viftade engagerat med fingret. ”Ser du?”
Jag förstod inte vad han menade. Hade svårt att slita ögonen från paddvarelsen. Dess breda, öppna mun med rader av tänder. Den långa, smala tungan som sträckte sig hela vägen fram till den nakna mannen på marken.