03 Sep

”Pancasila” av Oskar Källner – novell i Maskinblod 3

”Pancasila”

”‘Pancasila’ kom till efter att jag hade läst en fascinerande artikel på popsci.com. Den handlade om hur tomatplantor, när de blir attackerade av fjärilslarver, reagerar med ett kollektivt biokemiskt försvarsverk. Den angripna plantan skickar nämligen en kemisk signatur till sina grannplantor som säger ungefär: ‘Hej, jag är under attack. Men jag tror jag vet vad det är för skadedjur, så ta den här biokemiska signaturen och använd den för att tillverka gift och försvara er.’ Då slog tanken mig, tänk om det fanns en hel planet vars ekosystem hängde samman i ett kollektivt försvarsverk! Så föddes historien om xenobiologen Sanina och koloniseringen av Pancasila.”

Oskar Källner

Oskar Källner är utbildad teolog och systemvetare och lika fascinerad av folksagor och myter som av astrofysik. I sitt författande blandar han ofta spekulativa idéer med snabb aktion och existentiella frågor.
Bland annat har han utkommit med två fantasyböcker, Drakhornet (2011) och Skogens hjärta (2011.) De är satta i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden. Våren 2013 vann han hederspris i SF-bokhandelns och Mix Förlags stora SF-novelltävling. Mix Förlag gav ut hans vinnande bidrag ”Yi” och sedermera också den episka SF-novellen ”Tills tiden skiljer oss åt”. Våren 2014 vann han första pris i Duo Ditos SF-novelltävling Framtidsnovellen. Oskar har även medverkat i ett antal SF-antologier, bland andra Maskinblod 1, 2 och 3, samt skräckantologin Bländverk.
När Oskar inte skriver arbetar han som systemutvecklare eller umgås med familjen. Han gillar även att spela tv-spel och se på japansk anime. Andra favoriter är Game of Thrones och The Walking Dead.
För mer information om Oskar och hans skrivande besök hans blogg på: munin.kallner.com.

Smakprov

Maria och Abdullah ger mig en guidad tour av utgrävningen. Stora fyrkantiga ruiner sticker upp genom sand och gyttja. Husen verkar vara uppdelade i olika klusters, som var för sig är byggda enligt något abstrakt kubistiskt mönster. Tidigare var de övervuxna av djungel. Nu är alla träd avverkade. Djungelns ständiga närvaro är för tillfället bortmotad. Nere vid stranden pumpas vatten genom ett stort såll. En av arkeologerna står bredvid och betraktar stint innehållet. Hon har en galondräkt upp till armhålorna och ett leende över läpparna. Hon ser oss inte ens. Ett stort antal automatiska grävare svävar omkring och avtäcker försiktigt lager efter lager av jord.
Det var egentligen ren tur att spaningsdrönarna fann ruinerna. En av dem råkade passera på några kilometers höjd och dess infraröda kameror plockade upp ett antal onaturligt raka linjer och kantiga former vid strandkanten.
”Det värsta är rötterna”, säger Maria. ”Jorden är inte svår att få bort, men många av byggnaderna är helt insvepta i tjocka rötter. Maskinerna får kapa dem bit för bit och långsamt dra bort dem. Det tar en evig tid.”
”Vänta, här ska du få tillgång till vårt nät”, säger Abdullah. I nästa sekund fylls mitt inre av hologrambilder av utgrävningen. Platsen är indelad i ett virtuellt rutmönster där varje jordlager har dokumenterats, varje fynd markerats och fotograferats.
Närmast djungeln har de fått gräva djupt för att avtäcka de innersta delarna av bebyggelsen. Det var bara tack vare havets erosion som byggnaderna längs stranden inte var helt begravda.
”Vi är tämligen övertygade om att de var amfibiska”, säger Abdullah. ”Varje hus har två våningar, med ett runt hål i innertaket. Men det finns ingen stege eller trappa upp, och inga fönster eller andra hål. Vi tror de höll den nedre våningen vattenfylld, medan den övre var torr.”
”Det märkliga är att vi inte har hittat några skelett ännu”, säger Maria. ”Det är som om de bara försvann.”
En av grävarna kommer fram till oss. En mekanisk klo sträcker fram en låda fylld med föremål.
”Fler artefakter, tjohoo!” säger Abdullah.
Han plockar en sten ur lådan och blänger på den.
”Dumma maskin. Efter två tusen år kan de fortfarande inte göra skillnad på en sten och något av värde.” Han suckar. ”Frithiof skulle aldrig ha gjort ett sådant misstag.”
Vi är tysta några sekunder. Frithiof var den första synteten att drabbas av sporerna. Carl var den sista. En snyftning letar sig upp genom strupen. Jag kväver den.
Abdullah sätter sig med lådan på marken, håller upp ett föremål som mest av allt liknar en stämgaffel och förtränger allt annat. Jag vet att han skannar artefakten med sitt hjärnimplantat i förhoppningen att kombinationen av smarta sökalgoritmer och hans mänskliga intuition ska ge något. Jag har gjort det många gånger själv när jag ställts inför ett intressant biologiskt pussel.

Jag tackar Maria och Abdullah och sätter av in i djungeln. Insekter surrar förbi i stora moln, ödlor kväker uppe på grenarna och det prasslar bland ormbunkarna. Någonstans skriker en pungråtta ut sin smärta, eller parningslust, det är ibland svårt att höra skillnad. Luften står nästan still, det är svårt att andas och jag svettas ymnigt.
Jag kan direkt konstatera att ekotopen ser ungefär likadan ut. Det finns några nya arter av blommor och andra växter, men jag antar att det beror på närheten till havet. Här och var finns små dammar, de flesta inte större än två, tre meter i diameter. Det är många fler av dem här än borta vid kolonin.
Jag böjer mig ner och studerar vattenkanten. Fibrerna finns här med. De växer från vattensamling till vattensamling och för på ett raffinerat sätt över vatten mellan dem. Ibland kan de växa flera hundra meter för att nå nästa damm. Jag tar fram en kniv, skär av en bit av växtmassan och lägger det i en hermetiskt tillsluten plastpåse.
Ur ryggsäcken plockar jag fram en fågelholk. Jag vet egentligen inte varför den kallas för fågelholk. Det är en liten svart låda med ett långt spjutspetsat ben och en antenn på taket. Inuti sitter en kraftfull biokemisk molekylär analysator. Jag trycker ner benet i vattnet, så det står stadigt, och aktiverar sensorerna. Med implantatet kan jag nöjt konstatera att den redan funnit radiolänken till mitt nätverk hemma i kolonin. All data sänds över i realtid.
Jag fortsätter min promenad men tar det långsamt för att underlätta andningen. Små ödlor kilar omkring på trädens grenar och insekter svävar surrande förbi. Jag sätter mig helt still i några timmar och låter implantatet räkna arter. Resultatet är slående likt de jag fått tidigare. Artrikedomen är imponerande. Men ingen enskild art verkar dominera de andra. På tusentals världar, inklusive både Limantos och Jorden, kan en stark art genomgå en fullkomlig befolkningsexplosion och helt ta över en ekologisk nisch. Här verkar arterna leva i någon slags symbiotisk harmoni.
Det känns onaturligt.
Jag reser mig upp och vandrar djupare in i djungeln. Här och var stannar jag och samlar bioprover. Resten av dagen går jag med böjd rygg och när solen väl sänker sig över havet är det på stela ben jag vandrar tillbaka till utgrävningen.

Någon skriker i mitt huvud. Förvirrad sätter jag mig upp på madrassen. Tältduken fladdrar i den svaga havsbrisen.
”Vad i alla brinnande helveten gör du borta vid utgrävningarna!” Det är Aninda. Hennes röst exploderar genom implantatet.
”Alltså…” Jag tar mig om huvudet och kniper ihop ögonen.
Aninda maler på:
”Du har varken ansökt eller fått tillstånd till denna expedition. Det kommer att bli rapport på det här.”
Jag låter implantatet sänka volymen.
”Du får inte tvinga en kontakt så här. Det är mot reglerna!”
”Jag är inte den som har svårt för att följa regler. Jag har min fulla rätt att kontakta dig. Detta är en nödsituation så som definierad av kolonins reglemente.”
En plötslig klump sätter sig i halsen.
”Vad talar du om?”
”Halva kolonin har blivit förgiftad. Folk dör. Doktor Nisrina står maktlös. Vi behöver dig här nu!”
Jag slänger mig upp ur sängen och griper valhänt efter mina kläder.
”Jag kommer. Sänd över all data ni har.”
Aninda svarar inte. Det plingar till och hon är borta.