07 Feb

”Permafrost” av Johan Cederholm – novell i Maskinblod 2

Om ”Permafrost” av Johan Cederholm

”Mitt namn är Johan Cederholm och berättande är min största passion, i text såväl som film. Jag har regisserat och skrivit manus till ett flertal kortfilmer och arbetar för närvarande på min debutroman, med arbetsnamnet Gränsland.

Min novell, ‘Permafrost’, handlar om en ensam man, med anställningsnummer femtiofyra, som stationerats i en bunker mitt i det kargaste av snölandskap. Hans uppgift är att övervaka en gränskontroll, men frågan är på vilken sida om den där gränsen han själv befinner sig?”

Smakprov

Femtiofyra vaknar upp till ett starkt blinkande ljus i ansiktet. Det kommer från en gul lampa nere i övervakningsmonitorns hörn.
Det blinkande ljusskenet sticker i hans trötta ögon och han gnuggar dem förvirrat.
”Drömmer jag, eller vad är det frågan om?”
Det tar en kort stund innan situationens allvar sjunker in och han flyger upp från stolen. Med stora ögon stirrar han tillbaka på den gula lampan, som periodvis lyser upp rummet med sitt sken. Han kommer på sig själv med att räkna intervallet mellan blinkningarna, innan han slår till sig själv i ansiktet för att komma till sina sinnens fulla bruk.
På monitorn visas det vanliga snötäckta landskapet. Sakta sträcker han sig mot lampan för att knacka på den, har aldrig sett den blinka eller ens lysa tidigare.
”Kanske så är den bara trasig?”
Just som han knackar försiktigt på lampan skiftar vinkeln på övervakningsmonitorn till vyn över perrongen och Femtiofyra hoppar till vid åsynen. Han skjuter sig skrämd iväg några meter från skrivbordet. Han fortsätter stirra mot monitorn, rädslan övergår till nyfikenhet. Han lägger huvudet lite på sned och lutar sig närmare monitorn igen. Hans blick är låst vid skärmen och dess flimrande bild samtidigt som han långsamt rullar stolen närmare igen.
Det är någon vid perrongen. Inte några flyttfåglar eller ens någon räv, det är någon som står upp, en lång smal gestalt.
”Det är… Det måste vara… En människa.”
Bildkvaliteten gör det svårt att urskilja detaljer, men det ser onekligen ut som en påpälsad person, hållningen eller kanske sättet, något som är svårt att sätta fingret på, tyder på en kvinna.
”Hon står här utanför.” Hans hjärta bultar snabbare och snabbare.
Det är en yngre kvinna med lång kappa. Hon ser ut att frysa. Det snöar rejält, hon står helt still.
”Hur länge har jag sovit?”
Femtiofyra kan inte tänka klart, är som förtrollad. Han rör sig långsamt ännu närmare monitorn. När nästippen nästan snuddar vid skärmens yta byts abrupt vinkel till den över betongbunkerns exteriör. Byggnaden, som i sedvanlig ordning är igensnöad, har aldrig känts mer ointressant.