05 Feb

”Sanning eller Konsekvens” av Katarina Emgård – novell i Maskinblod 2

Om ”Sanning eller Konsekvens” av Katarina Emgård

”Lamporna är släckta. Månljuset skiner genom springorna i de guldskimrande gardinerna. Framför sängen, intill garderoben sitter han på huk. Spöket. River och sliter ut mina kläder. Jag gömmer mig under täcket och blinkar. Blinkar jag tillräckligt hårt så vaknar jag snart. Jag måste vakna snart.
Under frukosten frågar jag pappa om han kan göra en kvast till mig. Jag har hört att häxor kan trolla bort spöken.
Himlen är gråblå och regnet öser ner. Jag sitter under taket på balkongen och tänder en cigarett. Mellan regndropparna, i skenet av gatlyktan, ser jag henne. Älvan.
Jag går in och plockar fram min symaskin, silkesband, turkost tyll och sidentyg. Vingarna formas av bubbelplast och ståltråd.
Dagdrömmar, mardrömmar och verklighet, sammanvävda. Spunna till berättelser. Först i skepnad av kläder och illustrationer, sedan genom tecknade serier. Men texterna blev för långa. De flöt ut utanför rutorna och omvandlades till noveller och böcker. Det är historierna som fascinerar mig, de vi berättar för varandra och de vi inte berättar. De fula, de stygga, de sorgliga, de man skrattar åt, de vackra och de dolda.

‘Sanning eller Konsekvens’ bygger på idén om en totalitär regim där Sanningen segrat över De Förljugna. Kan våra berättelser leva vidare i en verklighet där vita, svarta och gråa lögner är censurerade, där fantasi är ett brott mot ärlighet och sanning går före medmänsklighet?”

Smakprov

Förbi Sanningens vakter, undan lögndetektorerna, genom tunneln och över den gråa slätt som omger staden. Rymdstationernas blodröda blinkande ljus mot den nattsvarta himlen. Stadens monotona trafikbuller ersatt av lövskogens viskande vinande och rovdjurets ylande jakt på sitt byte. Stopp vid bäcken för att hämta andan. Luften är lika kall och klar som frosten på den skördade åkermarken.
Det nakna vinterlandskapet en börda för dem som vill verka i det dolda.
Längs kullen som utgjorde platsen för det avgörande slaget. Kriget då Sanningen segrade över De Förljugna. Den tidpunkt i historien som kom att förändra människans sinne för evigt, då religion och politik förenades under samma ideologi.
En blick över axeln, justering av knivhölstret, ett par klunkar vatten. Förbi massgravarna och minneslämningarna. Genom det forsande vattenfallet. In i berget, facklan tänd. Ner i gruvschaktet och vidare på den passage som leder ut ur avgrunden och mot kusten. Havets stilla vaggande under månens skarpa sken. Känslan av finkornig sand i skorna. Det är inte långt kvar nu.
Till höger vid hamnens LED-belysta huvudkontor. Längs med vakttornen, de biometriska skannrarna och den himmelshöga vita stenmur som skyddar befolkningen, Sanningens språkrör och den bioteknologi varpå landets trygghet vilar.
Paus vid den cirkulära mynning som leder ner i den frusna jorden. Den vita ögonbindeln på plats. Nedför repstegen.
Framme.
756B tar 123Ks hand i sin. Den är varm och fuktig, försvinnande liten. Bräckliga, nätta fingrar sammanvävda med hens grova och sargade. De andas tungt unisont. 756B stryker bort en slinga lockigt hår från 123Ks ansikte, kysser hen på kinden och knyter försiktigt loss det vita tygstycket runt nacken. Ett dovt ljus sprider sitt varma sken. Ljuskällan: en ensam glödlampa som trots tidens frammarsch överlevt i det fuktiga trånga utrymmet. Framför dem hänger ett par tunga vinröda draperier, nötta och tärda av årstidernas väderomslag. En svag bris sveper förbi och för med sig en frän doft av råttpiss och mögel. 123K och 756B andas genom munnen för att inte kväljas.