14 Feb

”Som en film” av Eva Holmquist – novell i Maskinblod 2

Om ”Som en film” av Eva Holmquist

Eva Holmquist fastnade för science fiction som liten när hon plöjde sin pappas Häpna-tidskrifter där många av de kända författarna som Isaac Asimov var representerade. När novellerna där tog slut och science fiction-böckerna i bokhyllan var utlästa så drabbades biblioteket av läslusten. Eva har alltid varit fascinerad av hur världen fungerar och vad det skulle innebära om förhållandena var annorlunda. Hennes berättelser startar ofta utifrån ett ”tänk om”. Hon är utbildad civilingenjör och jobbar som teststrateg när hon inte skriver science fiction- och fantasyböcker.

”Jag har alltid fascinerats av hur vi människor fungerar och vad som gör oss till dem vi är. Novellen ‘Som en film’ föddes efter en period då jag lyssnat på mycket program med den senaste forskningen om hjärnan och sedan läste boken Tänk Robot där de hade med ett stycke om att i framtiden skulle vi kunna ladda upp vårt medvetande i en robotkropp. Det fick igång mina tankar om vad det skulle innebära för en människa.”

Hon har kommit ut med en hästbok, Hästar på vift (2006), och tre science fiction-böcker, Kedjor känns bara när du rör dig (2012), Det är inte så lätt som du tror (2013) och Förlora för att vinna (2013). De två första är delar i en trilogi om ungdomarna ombord på rymdskeppet Diligentia och den sista är ett rymdäventyr med fantasykänsla. Dessutom har hon deltagit med novellen ”Flykten från paradiset” i Maskinblod (1). En av hennes litterära förebilder är Ursula K Le Guin som behandlar många av de teman som också återkommer i Evas texter, och Kelley Armstrong för sina starka kvinnoporträtt och sitt höga tempo.

Smakprov

Jag slöt ögonen igen och försökte få minnesbilderna klarare. Sakta klarnade de som film som framkallades. Mannen fanns med. Vad var hans namn? Stefan, så hette han. Och jag, jag hette Marie. Men jag fick ingen känsla av människorna bakom namnen. Jag skakade lätt på huvudet för att försöka få en bättre bild.
”Du är vaken”, sa mannen som hette Stefan.
Han lät lättad.
”Jag var så orolig”, sa han. ”De hade kanske fel.”
”Vilka?” undrade jag och öppnade ögonen.
Han stod lutad över mig, men på avstånd som om han inte vågade röra mig. Vagt kände jag att det var ovanligt. Det bruna håret föll ner i ögonen och han föste bort det med en otålig gest.
”Läkarna”, sa han. ”Bäst jag ringer så att de får kolla upp dig.”
Han sträckte sig mot en röd knapp på bordet bredvid sängen. Jag reste mig hastigt. Huvudet snurrade, men inte så farligt.
”Vänta”, sa jag. ”Vad har hänt? Varför är jag här?”
”Det var en olycka”, sa han och undvek min blick. ”Läkarna får förklara.”
Han tryckte på knappen. Det dröjde bara en sekund innan en kvinna klädd i vit rock kom in. Jag kände inte igen henne heller.
”Bra”, sa hon med samma röst som jag hörde första gången jag vaknade. ”Du tog längre tid på dig att vakna än vad vi förväntade oss. Hur känner du dig?”
”Jag vet inte”, sa jag. ”Konstig.”
”Lite yr kanske” sa hon som om hon inte hört mitt svar. ”Det tar tid för sinnet att vänja sig.”
”Vänja sig vid vad?”
”Du hade tur”, sa hon och kikade på den konstiga kurvan på apparaten. ”För en månad sedan hade vi inte kunnat genomföra åtgärden.”
”Vadå för åtgärd?”
Jag var torr i munnen. Det kändes som en mardröm där inget stämde överens och aldrig något förklarades.
”Du var svårt skadad, älskling”, sa Stefan och tog min hand.