13 Sep

”Tvillingarna från Dilmun” av Tora Greve – novell i Maskinblod 3

”Tvillingarna från Dilmun”

”‘Tvillingarna från Dilmun’ berättar om några studenter från Typ2-civilisationen Dilmun som kommer till Typ3-civilisationen Doradus. Där konfronteras de med den mystiska Geonfysiska Institutionen som verkar vara ett eget hemligt samhälle i samhället.”

Tora Greve

Tora Greve skriver mestadels science fiction, fantasy och steampunk. Hon gav ut science fiction-romanen Biotron sommaren 2013 och kommer ut med fantasyromanen Siriuskrönikan: Erövraren hösten 2014. Hon har deltagit i flera novellantologier, varav novellen ”Att leva sin dröm” från 2012 fick representera Sverige i den tyska antologin Auf dem Weg.
Inspirationen kommer från fysikern John A Wheeler, dessutom SETI-forskare som Kardashev och Carl Sagan, samt Michiu Kaku som bollplank.

Smakprov

Dilmun skickade lika antal män och kvinnor till Doradusuniversitetet. Meningen var klar: De mest begåvade ungdomarna borde bilda par innan de kom hem.
Trina och Rhina var något för den dilmunska civilisationen så ovanligt som ett andromediskt tvillingpar. Båda var ljusblonda. Men ingen borde låta sig luras av deras utseende. Mildheten som följde med andromederna, besatt de inte alls. Båda var dilmunskt effektiva. Däremot hade detta blonda folk en annan egenskap som vanliga dilmuner tycktes sakna: De hade en benägenhet för andlighet.
Prins Enki JHVH var också med i denna grupp. Han sneglade bort på tvillingarna. Strax innan de åkte iväg, hade han varit inblandad i en pinsamhet rörande deras familj. Flickornas far var alkoholist och blev våldsam när han drack. Deras mor sökte skydd i templet och beklagade sig inför översteprästinnan. Den vanliga proceduren i sådana fall var att fyra manliga invigare skulle uppsöka mannen i fråga och prata förnuft med honom. Han måste helt enkelt sluta dricka. Första mötet var alltid verbalt, i gärningsmannens hem. Om han fortsatte med sitt beteende, blev nästa konfrontation inte fullt så vänlig. Då var det dags att kalla in gärningsmannen till templet. Han hämtades av polisrobotar, fördes ner till ett källarrum och pryglades av fyra invigare. Gången därpå skulle det bli tvångsvård på mentalsjukhus, något som kunde räknas som en slutstation. De dilmunska mentalsjukhusen var inte snälla.
Enki undrade om tvillingarna visste att han hade varit med om att spöa deras far.
De dilmunska ungdomarna fick inte så mycket tid att bekanta sig med varandra under tiden deras rymdskepp åkte mot det dilmunska solsystemets utkant. Där fanns deras gammalmodiga geontunnel. Doraduscivilisationen hade nekat dem en mera modern variant. Doradus betraktade alla Typ 2-civilisationer som sina kolonier och ville inte förse dem med mera teknologi än nödvändigt. Men Dilmun hade utvecklat etanastången, som tillät dem att accelerera upp mot ljushastigheten utan problem för resenärerna. Därför kunde de tillryggalägga avståndet genom solsystemet och nå geontunneln på bara några timmar.
Samtliga studenter trängdes vid utsiktsluckan då rymdskeppet kom ut ur tunneln nära Dysonsfären i Doradus. Enki, som inte var speciellt storväxt, stod precis bakom tvillingarna. Han sög in doften av deras vitblonda lockiga hår. De var ovanligt läckra. Enki tryckte sin kropp mot bådas. Hans åtsittande klädsel kunde inte dölja hans stånd. Dilmunska flickor tog det som en komplimang. Alla visste dessutom att han var auktoriserad invigare och därmed garanterat bra i sängen.