21 Feb

”Under skummet” av KG Johansson – novell i Maskinblod 2

Om ”Under skummet” av KG Johansson

KG Johansson är sannolikt den mest prisvinnande svenska science ficton-författaren; han vann Mix förlags och SF-bokhandelns stora novelltävling 2013 och han är också tvåfaldig vinnare av Spekakulärt pris för bästa svenska science fiction-roman. Bland hans sf-romaner kan nämnas Glastornen-trilogin, Googolplex och Samvetsmakaren.

”Den här anspråkslösa novellen kan väl ses som en hyllning till sådana första upplevelser av sense of wonder som åtminstone min generation har talat så mycket om: rättegången i Mindre Magellanska molnet; tidsresenären som kommer tillbaka till en förändrad värld; Stapledons svep genom tid och rum; pionjärerna som förstår sin värld i Blishs ‘Surface Tension’; Philip Dicks vändningar i Ubik; eller Clarkes stillsamma mening ‘Overhead, without a fuss, the stars were going out’. Den där känslan av att falla viktlöst, ett litet försök åt det hållet bara. Och så hittade jag tre citat som kan passa:

‘Jag tror att jag lugnt kan säga att ingen förstår kvantmekaniken.’ (Richard Feynman)

‘Kvantdatorer kommer att ångra nuet och kalla tillbaka det förflutna.’ (Seth Lloyd, kvantmekaniker)

‘Jag har tänkt om. Kanske Gud är illvillig.’ (Albert Einstein)”

Smakprov

”– helst”, sa han, redan mitt inne i en mening, och med kraftig betoning på ordet, medan han liksom lät sig falla ned på stolen mittemot mig på ett sätt som fick andra gäster att kasta blickar, ”helst skulle jag vilja berätta alltsammans ordentligt, formulera mig noggrant, men jag hinner inte.”
Han drog in luft och jag sa, möjligen en aning osäkert: ”Okej.”
”Vad är det för dag?”
”Torsdag?”
”Torsdag.” Han tänkte. Hans fingrar klarade inte riktigt att vara stilla, håret såg ut som en regnskog i storm och ögonen irrade värre än fingrarna. ”Ja, det måste ju stämma –” och sedan, i samma ström och utan skiljetecken ”– har du beställt? Jag är utsvulten. Utsvulten.”
Jag vinkade åt servitrisen och beställde en budgetfrukost.
”– och samma”, sa Stephen innan jag hade hunnit till sista stavelsen.
Stephen. Min gamle lugne vän. Jag hade aldrig sett honom så uppe i varv.
”Kaffe?” Flickan log vänligt och professionellt.
”Ja.”
Stephen viftade bara. Så snart servitrisen hade vänt sin blonda nacke mot oss sa han: ”Minns du Shayna? Shayna Lewis?”
Det tog en sekund och sen gapade jag.
”Herregud. Är det det du vill berätta? Är det hos henne du har varit?”
”Ja.” Hans fingrar fladdrade otåligt. ”Lyssna bara.”
Shayna Lewis var ett kanadensiskt datorgeni som hade börjat doktorera samtidigt som Stephen, för tre år sedan. Hon hade slutat efter två veckor. Shayna var utan tvivel den smartaste person jag någonsin hade sett – hon kunde lätt ha skrivit sin avhandling med vänster hand, utan att titta, och fått den klar på ett par månader, samtidigt som hon läste Heidegger och löste fjärdegradsekvationer. Bara för att inte ha tråkigt. Hon skulle ha fått den avhandlingen godkänd, fått jobb var som helst, publicerat vad hon ville, när hon ville. Fått Nobelpriset. I vad som helst.
Förutom att hon var fullständigt galen. Kanske hängde det ihop.