06 Sep

”Vellians armé vinner alltid” av Eva Holmquist – novell i Maskinblod 3

”Vellians armé vinner alltid”

”Novellen ‘Vellians armé vinner alltid’ kom till när jag lyssnade på podcasten Stuff You Missed in History Class när de berättade om The Hessians. Jag funderade då mycket på vad som skulle krävas för att få systemet hållbart och hur det skulle påverka de som levde i systemet. Där slingrade sig tankar på hur ekonomin fungerar när du säljer tjänster in i historien och med en gnutta kärlek blev det en mix som jag inte kunde låta bli att skriva. ‘Vellians armé vinner alltid’ är militärisk SF, vilket är ovanligt att jag skriver.”

Eva Holmquist

Eva Holmquist fastnade för science fiction som liten när hon plöjde sin pappas Häpna-tidskrifter där många av de kända författarna som Isaac Asimov var representerade. När novellerna där tog slut och science fiction-böckerna i bokhyllan var utlästa så drabbades biblioteket av läslusten. Eva har alltid varit fascinerad av hur världen fungerar och vad det skulle innebära om förhållandena var annorlunda. Hennes berättelser startar ofta utifrån ett ”tänk om”. Hon är utbildad civilingenjör och jobbar som teststrateg när hon inte skriver science fiction- och fantasyböcker.
Hon har kommit ut med en hästbok, Hästar på vift (2006), och tre science fiction-böcker, Kedjor känns bara när du rör dig (2012), Det är inte så lätt som du tror (2013) och Förlora för att vinna (2013). De två första är delar i en trilogi om ungdomarna ombord på rymdskeppet Diligentia och den sista är ett rymdäventyr med fantasykänsla. Nu i juni kom hennes novellsamling Ödeland ut. Dessutom har hon deltagit med novellen ”Flykten från paradiset” i Maskinblod och novellen ”Som en film” i Maskinblod 2. En av hennes litterära förebilder är Ursula K Le Guin som behandlar många av de teman som också återkommer i Evas texter, och Kelley Armstrong för sina starka kvinnoporträtt och sitt höga tempo.

Smakprov

Jag torkade bort svetten från pannan. Förhoppningsvis skulle jag hinna tvätta av mig innan jag skulle träffa Delus. Vacker skulle jag aldrig bli, men väldoftande kunde jag kanske hoppas på. Inte för att det var lätt. Vi hade stridit hela dagen på samma sätt som vi gjort den senaste månaden. Tidigare hade vi brutit ner motståndet på bara någon vecka, men den här gången hade stridsvagnarna dykt upp på stridsfältet och gjort motståndet svårare. En månad på samma ställe gjorde att maten hade minskats till ett minimum och vattnet var ransonerat. Tvål fanns inte att få tag på längre. Vi var alla smutsiga och slitna. De kunde inte hålla ut mycket längre. Kanske en dag till, sedan måste de ge upp.
Farbror Xosa, vår general, väntade på oss i hangaren. Han stod oberörd medan alla stridsrobotar radade upp sig framför honom. Uniformen var utan en rynka med Vellians armés symbol, ett stort slott med eld i tornet, ovanför vänstra bröstfickan. Han var den enda med en regelrätt uniform i armén, men så var han också vår beskyddare. Det var han som såg till att vi lyckades vinna och kunde komma hem till våra familjer efter striderna. För mig var han dessutom den ende fadersgestalt jag haft. När far och mor dog tog han hand om mig. Jag hade vuxit upp på slagfältet med alla soldater.
”Bra jobbat, soldater”, sa farbror Xosa med hög röst. ”Nu är det inte långt kvar.”
Han höjde armen i en segergest.
”Vellians armé vinner alltid.”