12 Sep

”Vid brunnen” av KG Johansson – novell i Maskinblod 3

”Vid brunnen”

”Alla människor har ögonblick som vi minns bättre än vardagslunken. Ofta handlar det om ögonblick när något stod på spel: den där gången när jag halkade, eller när jag fann den där dräpande repliken, eller när jag väntade på vad någon annan skulle säga – väntade på ögonblicket när jag skulle få veta. Ofta minns vi sådana tillfällen tillsammans med någon annan som var med. Ibland händer det att vi har olika uppfattning om vad som egentligen hände. Att våra minnen av samma tillfälle skiljer sig. Men hur skulle det vara om vi verkligen upplevde helt olika saker – vid samma tillfälle?”

KG Johansson

KG Johansson är en erfaren svensk författare och översättare. Bland hans sf-romaner kan nämnas Glastornen-trilogin, Googolplex och Samvetsmakaren. Han vann Mix förlags och SF-bokhandelns stora novelltävling 2013 och är också tvåfaldig vinnare av Spektakulärt pris för bästa svenska science fiction-roman.
”Vid brunnen” är tidigare publicerad i tidskriften Mitrania, nummer 3 2008.

Smakprov

Det var något med hennes sätt att röra sig. Hon var inte alls särskilt vacker, och fastän hon var vältränad var det i syfte att vara effektiv, inte att se bra ut. Hennes hår var mörkt och praktiskt kortklippt. Figuren något pojkaktig. Och det var något underligt med hennes ena öga, det skelade en aning, följde inte riktigt med. Han hade inte frågat.
Men det var hennes rörelser.
Han försökte stå emot. De hade sex veckor på sig. Det fanns ingen anledning till att göra bort sig första kvällen.
Hon reste sig upp för att kontrollera en monitor och hennes höfter rörde sig under overallen. Han såg på henne när hon vände sig om. Hon log mot honom, vänligt men en aning tankspritt. Huvudet fullt av magnetfält.
”Kom och sitt här”, sa han när hon drog ut stolen på sin sida av det lilla bordet.
Julia log igen.
”Inte nu”, sa hon. ”Inte nu i alla fall.”
Han blev generad. Hon var lika väl förberedd som han. Det fanns inga knep som hon inte skulle genomskåda.
Ärlighet, tänkte han, varar längst.
”Men varför inte?” sa han, väl medveten om hur många miljoner män som hade använt samma replik före honom, i hur många tusentals år. I sin iver, sin brådska.
Hon blev allvarlig och studerade honom. ”Jag gillar dig”, sa hon.
Han nickade. Försökte låta bli att vara otålig. ”Jag vet”, sa han. ”Och jag dig. Det är därför vi är här.”
”Men vi har tid på oss.”
Det var det ögonblicket han skulle tänka så mycket på. Han kunde ha tagit det lugnt. Spelat korten på ett annat sätt.
Vad han sa var:
”Men tiden går. Den här kvällen kommer aldrig tillbaka. Det här ögonblicket. Och du vet att sannolikheten för att vi ska ligga med varann, medan vi är här, är över åttiosju procent.”
”Åttiosju komma fyra”, sa hon.
”Ja”, sa han. ”Så varför inte?”
Men hon bara log, igen, och han kände att tillfället hade glidit honom ur händerna.