24 feb

”En sista kram” av Patrik Centerwall – novell i Maskinblod 2

Om ”En sista kram” av Patrik Centerwall

Patrik Centerwall (f. 1972) debuterade under 2013 med novellsamlingen Skymningssång och andra fantastiska historierUndrentide förlag och medverkade även i första Maskinblod.

”Novellen ’En sista kram’ utforskar en grundläggande rädsla hos en förälder – även om jag är övertygad om att man inte behöver ha barn för att känna igen den nyfikenhet som är en grundläggande förutsättning för historien. Det är en lite mer lågmäld berättelse än novellerna som finns med i Skymningssång, men den påminner mig om varför jag fastnade för science fiction en gång i tiden – genrens möjlighet att utforska en idé genom att införa något som vi anser vara omöjligt.”

Smakprov

”Kommer du ihåg att du tyckte att det var någon som var läskigt lik pappa på din disputation?” Julian låg på soffan med telefonen tryckt mot örat med vänstra axeln och höll i ett förstorat foto. På soffbordet låg flera bilder utspridda.
”Hur kan jag glömma det?” sade hans syster. ”Särskilt som du avfärdade mig som nervös. Eller om det var hysterisk du sa. Hurså?”
”Jag sitter och kollar på en bild från mitt bröllop … grejen är att jag såg nån som var grymt lik pappa inne i kyrkan. Skulle sagt något till dig efteråt, men jag glömde väl bort det.”
”Men vad fick dig att tänka på det nu, en månad efteråt?”
Julian lade ner bilden på bordet. Det var märkligt. Så likt. Personen som var inzoomad på förstoringen och personen som på bilderna som låg på bordet. En man runt 40 år tillsammans med två barn.
”Bilderna kom för två dagar sedan. Både från middagen och från kyrkan. Det är en bild på oss när vi går ut ur kyrkan. Där sitter han, på Amandas sida, och är helt otroligt lik pappa. Amanda säger att det inte är någon hon känner.”
”Är det verkligen så likt?”
”Jag har förstorat upp en av bilderna. Det är sjukt likt. Det är kusligt. Du borde egentligen komma över och kolla själv.”
Fanny lovade att komma över lite senare. De lade på och han satte sig upp i soffan och studerade bilderna på bordet. Han tog ett foto. Hans favorit. Det var han och pappa. Han måste ha varit sex år. Pappa hade lyft upp honom och de tryckte sina kinder mot varandra. Pappas hår var blött och bakgrunden på fotot skvallrade om att det var på en strand.
Bilden måste varit tagen ett år innan pappa fick sitt besked. Beskedet om cancern. Två år innan han var ett tomt skal i en sjukhussäng. Tre år innan han dog.
Julian hade milt sagt blivit väldigt upprörd när Fanny hade påstått att en person som såg exakt ut som pappa satt i publiken på hennes disputation. Hon hade rätt i att han hade kallat henne för hysterisk och han hade fått henne att lova att inte säga något till mamma.
Hon skulle bli ännu mer upprörd. Särskilt som hans storasyster hade sagt ”Så lik kan inte någon vara. Det var kusligt.”
”Så vad säger du? Att det satt ett spöke där?” hade Julian slängt ur sig.
”Jag vet inte vad jag säger.”

21 feb

”Under skummet” av KG Johansson – novell i Maskinblod 2

Om ”Under skummet” av KG Johansson

KG Johansson är sannolikt den mest prisvinnande svenska science ficton-författaren; han vann Mix förlags och SF-bokhandelns stora novelltävling 2013 och han är också tvåfaldig vinnare av Spekakulärt pris för bästa svenska science fiction-roman. Bland hans sf-romaner kan nämnas Glastornen-trilogin, Googolplex och Samvetsmakaren.

”Den här anspråkslösa novellen kan väl ses som en hyllning till sådana första upplevelser av sense of wonder som åtminstone min generation har talat så mycket om: rättegången i Mindre Magellanska molnet; tidsresenären som kommer tillbaka till en förändrad värld; Stapledons svep genom tid och rum; pionjärerna som förstår sin värld i Blishs ’Surface Tension’; Philip Dicks vändningar i Ubik; eller Clarkes stillsamma mening ’Overhead, without a fuss, the stars were going out’. Den där känslan av att falla viktlöst, ett litet försök åt det hållet bara. Och så hittade jag tre citat som kan passa:

’Jag tror att jag lugnt kan säga att ingen förstår kvantmekaniken.’ (Richard Feynman)

’Kvantdatorer kommer att ångra nuet och kalla tillbaka det förflutna.’ (Seth Lloyd, kvantmekaniker)

’Jag har tänkt om. Kanske Gud är illvillig.’ (Albert Einstein)”

Smakprov

”– helst”, sa han, redan mitt inne i en mening, och med kraftig betoning på ordet, medan han liksom lät sig falla ned på stolen mittemot mig på ett sätt som fick andra gäster att kasta blickar, ”helst skulle jag vilja berätta alltsammans ordentligt, formulera mig noggrant, men jag hinner inte.”
Han drog in luft och jag sa, möjligen en aning osäkert: ”Okej.”
”Vad är det för dag?”
”Torsdag?”
”Torsdag.” Han tänkte. Hans fingrar klarade inte riktigt att vara stilla, håret såg ut som en regnskog i storm och ögonen irrade värre än fingrarna. ”Ja, det måste ju stämma –” och sedan, i samma ström och utan skiljetecken ”– har du beställt? Jag är utsvulten. Utsvulten.”
Jag vinkade åt servitrisen och beställde en budgetfrukost.
”– och samma”, sa Stephen innan jag hade hunnit till sista stavelsen.
Stephen. Min gamle lugne vän. Jag hade aldrig sett honom så uppe i varv.
”Kaffe?” Flickan log vänligt och professionellt.
”Ja.”
Stephen viftade bara. Så snart servitrisen hade vänt sin blonda nacke mot oss sa han: ”Minns du Shayna? Shayna Lewis?”
Det tog en sekund och sen gapade jag.
”Herregud. Är det det du vill berätta? Är det hos henne du har varit?”
”Ja.” Hans fingrar fladdrade otåligt. ”Lyssna bara.”
Shayna Lewis var ett kanadensiskt datorgeni som hade börjat doktorera samtidigt som Stephen, för tre år sedan. Hon hade slutat efter två veckor. Shayna var utan tvivel den smartaste person jag någonsin hade sett – hon kunde lätt ha skrivit sin avhandling med vänster hand, utan att titta, och fått den klar på ett par månader, samtidigt som hon läste Heidegger och löste fjärdegradsekvationer. Bara för att inte ha tråkigt. Hon skulle ha fått den avhandlingen godkänd, fått jobb var som helst, publicerat vad hon ville, när hon ville. Fått Nobelpriset. I vad som helst.
Förutom att hon var fullständigt galen. Kanske hängde det ihop.